Acceptansen för censur ökar

Är vattnet förorenat? Är shanghaibornas hälsa hotad? Varifrån kommer de döda grisarna?
Debatten på Kinas sociala medier kan läsas som ett tecken på den nya öppenhet som råder i Kina. Det går i dag att kritisera myndigheterna för miljöproblem, sociala missförhållanden och korruption. Utvecklingen har gått snabbt framåt, inte minst på internet.
”Decennier av reformer har skapat nästan 600 miljoner internetanvändare, fler än 400 som använder mobiltelefoner och mer än 300 miljoner mikrobloggar och mycket av innehållet på dessa hade varit helt otänkbart för några år sedan”, skriver David Schlesinger från Committe to Protect Journalists, CPJ, i en ny rapport om pressfriheten i Kina.

Samtidigt är oron för Kinas kontrollbehov fortfarande stor. Och berättigad.
Kina fängslar regelbundet journalister som skriver artiklar som anses hota systemet. Det är fortfarande förbjudet att ifrågasätta kommunistpartiets absoluta maktinnehav. Etniska självständighetssträvanden är tabu. Falun gong är omöjligt att skriva om.
Facebook och Twitter är helt blockerade. I stället har man startat egna sociala medier, som Sina Weibo eller Ren Ren. Av dessa kräver myndigheterna självcensur.
Enligt ett internt memo som läckt ut från Sina Weibo måste alla bloggposter som innehåller ”skadlig information” raderas inom fem minuter och poster från användare som är svartlistade men som ändå tillåts ha ett konto måste granskas innan de läggs ut.
Alla bolag som jobbar med mikrobloggar är också skyldiga att ge full access till informationsmyndigheterna. Deras tjänstemän kan när som helst gå in i serversystemen, söka på förbjudna ord och radera alla texter, videolänkar eller bilder som innehåller några av dessa.
Dessutom använder myndigheterna sig av desinformatörer, som får betalt för att publicera propaganda. Konstnären Ai Weiwei intervjuades för en tid sedan av en sådan desinformatör, som uppskattade att omkring 20 procent av alla inlägg i sociala forum görs av bloggare som är betalda av myndigheterna.

För kinesiska journalister har internet dock inneburit att det skapats ett möjligheternas fönster. Sedan länge är det till exempel förbjudet att publicera någon som helst information om direktiv och order från informations- och propagandamyndigheterna. Men många journalister kan nu publicera dem anonymt på en mikroblogg. De censureras efter några minuter, men hinner ofta ändå delas bland andra internetanvändare. De här läckorna av propagandainstruktioner har skämtsamt fått namnet ”Sanningsministeriet”, efter den stora propagandamyndigheten i George Orwells roman 1984.
Problemet, som både CPJ och Reportrar utan gränser konstaterat, är tyvärr inte bara begränsat till Kina. Över hela världen försöker repressiva, semi-demokratiska eller halvdiktatoriska regeringar nu göra som makthavarna i Peking. Öppna upp mycket, men behålla kontrollen över den information som kan utmana eller hota maktstrukturerna.
Pressfrihetsorganisationerna rapporterar att politiker i länder som Kenya, Pakistan, Etiopien och till och med Australien öppet hänvisat till den kinesiska kontrollen över internet som något eftersträvansvärt. Och samtidigt har kinesiska medieföretag etablerat sig i allt fler länder i världen, inte minst i Afrika.

Annons

Öppenheten ökar alltså, tack och lov, men acceptansen för ett visst mått av censur ökar också.
Där kanske det största hotet ligger.