Aftonbladet bör tacka Borsiin Bonnier

Hur kunde det gå så snett? Och sedan bli så hyfsat rätt?

Boströms artikelbomb om organstöld briserade i Aftonbladet och blev raskt en diplomatisk och publicistisk trätofråga. Den diplomatiska går nu förhoppningsvis mot sitt slut. De publicistiska lärdomarna kan vi så smått börja kunna kratsa fram ur glöden. Om det finns en konsensus i den intellektuella debatten så är det att Israels krav på officiella svenska reaktioner var orimliga, men att Aftonbladets publicering i sig inte höll som journalistik.

En ganska enhällig journalistkår skåpade ut artikeln som giftig, insinuant och dåligt underbyggd. Donald Boström har då framhållit att han A) hade citerat dementier från israeliska talespersoner och B) skrev saker som inte han själv påstod, utan förmedlade från palestinier.

Annons

Det räckte inte. Antydningar om så svåra brott måste vara underbyggda och armerade med betong och järnbalkar. Och Israel är extra stingsligt för kritik, av historiska förklaringar – varav en del är lätta att sympatisera med, andra inte.

Som professionell journalist bör man dessutom vara medveten om att risken för klintbergare är dramatiskt större i frågor som handlar om stöld av inälvor. Det borde Boström, Lindeborg och Helin insett.

Under något halvt dygn efter publiceringen famlade Aftonbladet efter ledstången.

Jan Helin påstod att det var en debatt- och opnionsartikel – underförstått att den därmed inte krävde gängse eller lika strikt journalistisk metodik. Å andra sidan hävdade Donald Boström själv att han just följt gängse, strikt journalistisk metodik, och hört bägge sidor.

Det var rätt vingligt alltihop.

Men så träder Sveriges israelambassadör in på arenan, som rikets representant fördömer hon publiceringen.

Vips förvandlas debatten till en fråga om yttrandefrihet. På Aftonbladet slöts leden omedelbart i stöd för pressfriheten. Boström, Lindeborg och Helin räddades av Borsiin Bonniers.

Aftonbladet bör vara ytterligt tacksamma för hennes insats.

Men. Härvan reste också en viktig yrkesfråga.

Räcker det att höra bägge sidor för att kvala in som balanserad professionell journalistik? Kan i själva verket publiceringen av en dementi i själva verket fungera som tecken på skuld? (De nekar, jojo, men ni vet, ingen rök utan eld!)

Vad krävs för att man som professionell journalist ska publicera uppgifter om att t.ex. israeliska läkare är inbegripen i systematisk organstöld på palestinier som dödats av israelisk militär?

Mitt förslag: Förutom enskildas vittnesmål eller påståenden, minst ett av nedanstående kriterier uppfyllda:

– Stöd för tesen från en erkänd människorättsorganisation.

– Dokumentation från myndigheter eller företag.

– Brevväxling i form av mejl mellan ansvariga chefer eller nyckelpersoner.

– Fotografier som är bildbevis.

– Bandinspelningar från samtal mellan nyckelpersoner.

I det här fallet fanns det gott om människorättsorganisationer, t.ex. israeliska B´tselem som rimligen vet en del om saken. En koll om arabiska eller israeliska medier skrivit om frågan är en annan checkpunkt.

Publiceringens vinglighet för också min tanke till när Jan Guillou som värd i ett sommarprogram i början av 80-talet hävdade att förre statsministern Per Albin Hansson tagit mutor av Guillous morfar. Denna var byggmästare och kunde därmed få dispens från ett rådande byggstopp. Guillou tyckte det var en passande radioanekdot, men blev vida utskälld av kollegorna, och det i många år framöver, framför allt för att den enda, muntliga källa som fanns var- hans egen mamma.

Härav: Kravet på bevisföring ökar i takt med storleken på dels nyhetens allmänintresse och smaskighet, dels det aktuella mediets spridningskraft.

Paul F.

PS: Debatten i medier och bloggosfär har varit fantastisk, både snabb och klargörande. Jag rekommenderar gärna en länk till den skribent som kom med det mest moget klarläggande inlägget, den israeliska fredsaktivisten Anna Veeder på Newsmill.

Fotnot: Klintbergare är ett uttryck för en vandringssägen, efter författaren Bengt af Klintbergs böcker i ämnet.