Aftonbladets oheliga allianser
Samma marknadskrafter styr i dag Antipiratbyråns agenda – och Aftonbladets hållning i fildelningsfrågan.
I biofilmen Kinsey beskrivs den amerikanska fasan för att det nyuppfunna blixtlåset skulle leda till moraliskt fördärv. Lika skrattretande framstår i dag 70-talets nöjesindustris försök att förbjuda fördärvligheter som videon och kassettbandet.
Och senaste veckan har hundratusentals svenskar rodnat över Henrik Pontén, juristen som leder den lobbyistiska aktionsgruppen Antipiratbyrån och träffats av räliga rekyler efter sin sensationellt provokativa hetskampanj mot fildelare.
Mindre kul är minnen av hur amerikanska ledarskribenter i början av 80-talet, bearbetade av nöjesindustrins lobbyister, pläderade för vikten av att förbjuda Sony Walkman. Samma marknadskrafter styr i dag Antipiratbyråns agenda – och Aftonbladets hållning i fildelningsfrågan.
bryt
Trots att Sverige är ett av blott fem medlemsländer som i dagarna drivit igenom ett extremkontroversiellt EU-direktiv om mjukvarupatent har massmedierna varit skandalöst ointresserade av ämnet. Och det okunnigt slentrianmässiga är illa nog: när pressmeddelanden med bondfångarstatistik går rätt in; när SVTs Lilla Aktuellt hafsigt skrämmer unga tittare med att ”det ska bli olagligt att ladda ner filer från Internet”; när Universals VD slipper motfrågor när han till TT hävdar att det finns ”krafter som tjänar stora pengar på olaglig Internetspridning” (det är en välkänd strategi av skivbranschen att sammanblanda ideell fildelning med piratförsäljning). Men det är allvarligare när medierna medvetet överger läsarintressen och i stället springer branschorganisationerna Ifpis och Antipiratbyråns ärenden.
bryt
Nu var Antipiratbyråns offensiv, inledd för tre veckor sedan med pressmeddelanden om husrannsakningar hos fildelare, alltför aggressiv för att medierna skulle kunna fortsätta sova. Ju högre Henrik Pontén jublade över sitt nya ”superprogram” som spårar fildelare dygnet runt; över dagliga utskick av 2 000 varningsbrev och över ”hundratals svenskar” som ringt och ”biktat sig”, desto mer intresserade sig medierna även för motargumenten.
Det gick ju inte att missa hur 4 000 svenskar – däribland bredbandsfarfar Jonas Birgersson – anmält Antipiratbyrån till Datainspektionen för brott mot PUL, eller polisens uttalanden att man inte hade resurser att bry sig om fildelandet, eller att de skrämseltaktiska husrannsakningarna utförts av en och samma chefsutredare i Stockholm, Hans Strindlund, som på eget bevåg allierat sig med Antipiratbyrån och själv utfärdat de husrannsakningstillstånd han omöjligt kunnat få av en åklagare (samme Strindlund som 1986 var lierad med lobbyingen för bastuklubbslagen och drev en personlig hatkampanj mot stans bögställen).
bryt
Snart började Henrik Pontén säga emot sig själv och snärja in sig i sina egna överdrifter. När han i TV4s morgonsoffa förnekade att Antipiratbyrån registrerar IP-nummer svarade Bredband2s Jonas Birgersson att ”det vet du ju själv är en lögn, vi får kontinuerligt brev från Antipiratbyrån, underskrivna av dig, med listor på IP-nummer”.
Aftonbladet har däremot alltid plats att upplåta för Pontén att obehindrat fortsätta sin hårdvinklade linje. Att just Aftonbladet fnurrat in sig i lobbytrådarna från copyright-fundamentalister beror på att tidningen tjänar konkreta pengar på att dess läsare får en så ofiltrerad version som möjligt av Antipiratbyråns och Ifpis hot – så att de skräms att sluta fildela och i stället köper sina låtar från världens sämsta betalsajt för musikfiler. Nämligen Aftonbladets eget tekniska fiasko Poplife.
Men det journalistiska självmordet är större än det kommersiella. Snart integreras försäljningen med tidningens skivrecensioner.
Till dig som vill kommentera krönikan: OBSERVERA att vi inte publicerar anonyma inlägg. Du måste skriva ut fullständigt namn och mejladress. Annars raderas inläggen. /Red.
