Alla har rätt till sitt namn i en tidning
DNs förstasida den 26 maj. Bilden är gripande: några barn från Burundi på flykt från oroligheterna i sitt land. De är fast på en smal landremsa i Tanzania. I ryggen reser sig en oöverstiglig bergvägg och framför dem breder Tanganyikasjöns svarta vatten ut sig, enligt pufftexten.
I fokus en liten pojke. Han är klädd i en alldeles för stor kavaj och på huvudet bär han en portfölj. Med stora, allvarliga ögon stirrar han rakt in i kameran.
En bild som fångar flyktingens utsatthet.
Nu är den PO-anmäld. Inte för vad den visar, utan för det som saknas. En anmälan till PO är normalt sekretessbelagd. Men i det här fallet är sekretessen bruten då anmälaren valde att själv offentliggöra den och 24 andra anmälningar mot svenska dagstidningar i Almedalen. Anmälare är Ola Richardsson, kommunikationschef vid den kooperativa biståndsorganisationen We Effect. Problemet med publiceringarna, enligt organisationen, är att personerna på bilderna till reportaget är anonyma.
Svenskar skulle inte exponeras på detta sätt utan namn. Då bör tidningarna inte göra det med människor i Afrika. ”Det handlar om respekt”, skriver Ola Richardsson i den rapport som presenterades i Visby.
Rapporten heter ”Alla har ett namn” och bygger på en undersökning från medieanalysföretaget Retriever av hur människor i Afrika synliggörs i svenska medier. Främst handlar det om en analys av bilder och bildtexter från 2014.
Rapporten visar på en intressant skillnad mellan kvällstidningar och morgontidningar. Aftonbladet och Expressen namngav samtliga män och kvinnor från lokalbefolkningen, som förekom på bilder i deras reportage från Afrika. För morgontidningarna var siffran sju (7) procent. 93 procent var inte namngivna.
Jag sympatiserar med tanken i PO-anmälningarna. Tidningar bör inte göra åtskillnad när det gäller namngivning av människor bara för att de befinner sig på olika ställen på jordklotet.
Men hur stor är publicitetetsskadan?
Att inte namnge kanske är respektlöst eller rent av ett utslag av ett kolonialt öga. Men motsatsen kan vara värre; att avslöja identiteten på en person som av en eller annan anledning bör besparas offentlighetens ljus. Här är skadan av en helt annan, djupare karaktär, för den som drabbas.
En angränsande problematik är att tidningar historiskt sett ofta exponerat utsatta människor i länder långt borta, till exempel offer för brott, katastrofer eller terroristdåd.
Här har tanken varit att de inte skadas av en publicering på andra sidan jorden. Men i dag färdas text, ljud och bild över jorden på ett ögonblick, vilket ger utgivarna ett ansvar för att överväga om publicitetsskador kan uppkomma även om den avbildade finns långt borta.
Ola Richardssons anmälningar kommer inte att fälla vare sig DN eller de 24 andra tidningarna. En anmälan till PO måste komma från den som blivit illa behandlad av tidningen.
Men alla har rätt till sitt namn. Och rätt att slippa vara med i tidningen om omständigheterna är allt för integritetskränkande.
