Alla vill dansa tango med Göran Persson
Jag börjar få för mej att journalisterna daltar för mycket med statsminister Göran Persson. Utan att bli utskrattad har han nyligen lyckats med konststycket att medialt framträda som en nästan vegan, fast han äter gris, men inte så mycket, eftersom han känner en stigande olust inför den gris han dock i form av pressylta hyllade strax före jul. På liknande sätt har han tidigare koketterat, och klarat sig undan, som föga trovärdig feminist (varmed han i fortsättningen omöjliggjorde det ordet, åtminstone för mej) och än värre, som troende kristen.
Jag börjar få för mej att journalisterna daltar för mycket med statsminister Göran Persson. Utan att bli utskrattad har han nyligen lyckats med konststycket att medialt framträda som en nästan vegan, fast han äter gris, men inte så mycket, eftersom han känner en stigande olust inför den gris han dock i form av pressylta hyllade strax före jul. På liknande sätt har han tidigare koketterat, och klarat sig undan, som föga trovärdig feminist (varmed han i fortsättningen omöjliggjorde det ordet, åtminstone för mej) och än värre, som troende kristen. Hans explikationer över sin kristna tro tydde visserligen snarare på att han blivit muslim. Men moderna svenska journalister vet förmodligen lika lite som Göran Persson om skillnaderna mellan islam och kristendom. Så när det gäller den frågan ger jag alla kära kolleger under 56 års ålder absolution. Där går nämligen gränsen mellan oss som hade tolv års kristendomsundervisning i skolan (mer än engelska) och senare generationer som fick pyssel- och funderingsämnet religionskunskap.
Vare hur som helst med journalistkåren och de Högsta Frågorna. Göran Perssons dragning åt veganism ligger mer i tiden.
Jag tror jag hörde själva utspelet i originalversion, i Dagens Ekos lördagsintervju. Två saker var slående uppenbara i den intervjun. För det första kärvänligheten och för det andra bristen på obehagliga frågor.
Den som gör utspel om sin egen person som både vegan och grisätare borde normalt försätta sig i vissa intellektuella svårigheter. Rimligt rutinerade intervjuare borde utan svårighet snabbt kunna vända ut och in på en sådan utspelare. Utan att ens bli särskilt aggressiva eller insinuanta i tonen. Men Göran Persson kom galant undan. Det gör mig fundersam.
I nyhetssändningarna som följde efter radiointervjun toppade nyheten om Göran Perssons minskade, i vart fall planerat minskade, intag av gris. Ekot hade alltså, om inte direkt scoopat, presenterat en egen “nyhet”. I modern mediefabrikation tillmäts som bekant ”nyheter” stort prestigevärde.
Kan detta ha med själva daltet att göra? Ja, naturligtvis. I så fall är affärsidén att Göran Persson skänker Ekot en nyhet och i gengäld blir vänligt behandlad. I en sådan underförstådd affär smyger sig lätt samförståndsandan in som en av journalistikens många onda andar.
Då blir det psykologiskt svårt att fråga ut Göran Persson om vad som egentligen ligger bakom Sveriges ändrade utrikespolitik rörande Mellanöstern, om den alls är förändrad, om det var han som bestämde att Sverige skulle lägga ned sin röst i FN när det gällde resolutionen mot israeliskt övervåld och så vidare. Det är ingen struntfråga, ingen ointressant fråga, tvärtom. Förre ambassadören och statsrådet Carl Lidbom ställde den högt och tydligt på debattsidan i vår malligaste morgontidning (som inte undgår någon enda Eko-reporter) utan att få svar.
Dock är det en obehaglig frågeställning att lägga i knät på Göran Persson. Vi vet att han är okunnig i ämnet och att hans bestämda förändring av svensk politik därvidlag snarare bygger på diffusa känslor om historisk ondska än på rationella överväganden. Han skulle inte blivit glad om han frågats ut i det ämnet i stället för om veganismen. Hur mycket detta kända förhållande påverkade Eko-reportrarna har jag ingen aning om. Det har kanske inte de själva heller.
Men här finns en klassisk, och alldeles för lite diskuterad, journalistisk svårighet. Problemet ser ut som följer:
De högsta politiska beslutsfattarna är viktiga att intervjua av ett antal självklara skäl. Således skänker det prestige åt de journalister som blir betrodda. Men detta förtroende skall de inte få enbart av den egna redaktionen, utan också av de högre politikerna. Det krävs två för tango. Den höge politikern dansar som rimligt är hellre med följsamma reportrar än tåtrampande. Den reporter som sköter sig kan få en ny dans, i annat fall panelhöna.
Var och en journalist som försöker intervjua hög politiker känner till problemen. Är man oviktig reporter, exempelvis om man representerar ett medium med liten spridning, eller är elak reporter, så har politikern inte tid. Chanserna ökar om man är från de stockholmska etermedierna, naturligtvis, men i all synnerhet om man dessutom har gjort sig förtjänt med snällhet.
I ett litet land blir kretsen kring hovet och hovreportrarna liten. Det är ett journalistiskt problem som bör lösas genom att de höge intervjuas på rullande arbetsschema. Således genom att ingen får bli just hovreporter.
