Allmänhetens förtroende sjunker
Journalistik handlar om att göra det jobb allmänheten inte kan göra, därav uttrycket "i allmänhetens intresse". Medierna ska granska makten och hålla resten av befolkningen informerad och uppdaterad om vad som pågår i vår omvärld. Jag är inte så säker på att detta är ett uttalat och etablerat förhållningssätt på alla redaktioner, men det är utifrån denna etiska ledstjärna som journalistkåren legitimerar sina arbetsmetoder.
Det självpåtagna etiska uppdraget har anspråk och är också den avgörande skillnaden mellan en journalist och en PR-konsult. Medan konsulten har till uppgift att bättra på uppdragsgivarens anseende är det journalistens uppgift att granska det material som PR-byråerna producerar, med allmänhetens intresse för ögonen. Det händer, rätt ofta numera, att journalister går till PR-branschen men det motsatta är ovanligare.
Trovärdighet är inget som man kan plocka fram efter behov, när det är förbrukat bör man inte välkomnas in i det journalistiska sammanhanget. Av samma anledning förväntas det vara vattentäta väggar mellan annonsavdelningen och redaktionen. Att exempelvis mode- och motorbilagorna mer eller mindre fungerar som exponeringsyta för klädkedjor och bilindustrin är ingen större hemlighet, vilket också påverkar samtliga inblandades trovärdighet. Journalistikens ryggrad – nyhetsrapporteringen – får dock aldrig misstänkas agera i något annat än i "allmänhetens intresse" . Tiderna förändras. Allt fler heliga kor slaktas i jakten på annonsörer och i ett allt hårdare medieklimat, där internet har skapat en global konkurrens, verkar kortsiktighet och desperation sprida sig som en löpeld bland publicister.
Som en konsekvens av, framför allt, sjunkande upplagor har många etablerade medier börjat bygga sitt redaktionella material utifrån pengar från olika företag – det vill säga annonsmarknaden. Gränserna flyttas successivt. Mot betalning kan ett varumärke produktplaceras i en långfilm som i vissa fall fungerar som ett extremt långt reklamklipp.
Trovärdighet är hårdvalutan inom journalistik. Utan läsarnas förtroende förpassas en publikation till en helt annan marknad än den för seriös journalistik, vilket förr eller senare också påverkar annonsintäkterna. Ändå envisas chefredaktörer med att flytta gränserna genom att försvara publicering vars etiska överväganden är högst tvivelaktiga. Är det verkligen i allmänhetens intresse att veta vad kändisarna äter till middag hemma i sitt kök? Kortsiktighet och en vulgär grabbighet verkar uppmuntra yrkesmännen att "gå över lik" för att kunna leverera skvallernyheter som breder ut sig i alla medier. Priset är högt för alla inblandade. News of The World-skandalen är nog det, hittills, värsta exemplet på hur gangstermetoder legitimeras i journalistikens namn.
Förtroendet för medierna sjunker. Public service fortsätter att ligga på toppen men även de drabbas av raset. Vilka ansvariga utgivare känner ett långsiktigt ansvar för att höja allmänhetens förtroende för våra medier? Inte många vill jag hävda. Alla har sina karriärer att tänka på. Lösningen på förtroendeproblemet är inte att inskränka yttrandefriheten med nya lagar. Det är dock allt mer uppenbart att våra medier är i akut behov av en grundlig etisk diskussion. Allmänheten har sagt sitt – argumenten för att rättfärdiga högst tvivelaktiga arbetsmetoder och publiceringar håller inte.
