Allt började med prinsessan Dianas död

Fotografernas dödsjakt skulle inte få upprepas. Metoden blev att stifta nya lagar till skydd för den personliga integriteten. Lagar som skulle tygla såväl fotografer, som journalister och publicister.
Det var naturligtvis ur ett perspektiv en önskvärd utveckling.

Resultatet är emellertid att Frankrike tagit ett betydande kliv bort från det vi i Sverige brukar se som tryckfrihet. I förra numret av Journalisten berättade jag om magasinet Le Nouvel Observateur som stämts av Dominique Strauss-Kahn för att man publicerat ett kapitel ur en bok där han beskrevs som en dålig älskare. Han vann. Tidningen fick betala skadestånd – och publicera domslutet på halva sin förstasida.
Full av förundran ringde jag Magnus Falkehed, DNs korrespondent i Paris, som bara kunde understryka de svårigheter som vuxit fram. Här är några av hans exempel:
Magnus Falkeheds fru, som också är journalist, arbetade på ett magasin som specialiserat sig på sociala frågor. Redaktionen beslutade att göra ett tema om hemlösa och letade bland annat upp en man som tiggde på Paris gator. Han lät sig intervjuas och fotograferas, väl medveten om syftet.
När magasinet kom ut uppsökte journalisten honom igen och gav honom ett ex. Mannen blev glad och satte upp klippet på sig själv där han satt och tiggde. Senare samma dag kontaktades magasinet av en advokat som sett mannen och klippet och frågat honom ungefär ”Vill du bli rik?”.
Tidningen betalade. Trots alla överenskommelser hade man kränkt hans integritet. Så fungerar lagen.

Hittills har den i första hand använts mot kändistidningar. Där har förstasidor med domslut blivit vanliga. Det var också med denna lag som en domstol i höstas hindrade en fransk veckotidning från att visa hertiginnan av Cambridges nakna bröst – ett beslut som redaktören i och för sig borde ha fattat alldeles själv. Utan domstol.
Men konsekvenserna är allvarligare på andra områden. I dag är det förbjudet att fotografera offer som överlevt ett terrorattentat. Det kränker deras integritet och det väger tyngre än vikten av nyhetsrapportering.
Man får inte heller visa gripna som har handfängsel. Så låt oss säga att förre budgetministern Jérôme Cahuzac grips för att han fifflade undan pengar i schweiziska banker – då måste fotograferna fotografera gripandet så att eventuella handfängsel inte syns. Annars kränks hans integritet och tidningarna tvingas till dryga skadestånd.

Annons

Det som gör att lagarna fungerar är just de höga skadestånden, hundratusentals kronor. Detta skrämmer även de seriösa aktörerna på den franska tidningsmarknaden. Enligt Magnus Falkehed hade flera betydande redaktioner fått lyssna på den i lönndom gjorda inspelningen, där Cahuzac avslöjar de gömda pengarna. Bland andra Le Nouvel Observateur. Men ingen vågade publicera av rädsla för att anklagas för att kränka hans integritet. I stället gjordes avslöjandet av den relativt okända nättidningen Médiapart.

I dag diskuteras på allvar lagar mot integritetskränkning i Sverige. Många tunga jurister stödjer tanken. Det beskrivs naturligtvis inte som en lagstiftning med den styrka den franska har.
Men vägen till helvetet är kantad med goda föresatser.