Allt sämre bevakning av Norden
De flesta svenskar förstår nu engelska bättre än danska och har ingen aning om vad Anders Fogh Rasmussen gör. Tony Blair, däremot, är nästan lika känd som Göran Persson.
Norrmännen säger nej till EU meddelar Herald Tribune på förstasidan. Det är ett fylligt och initierat reportage.
Och, slår det mig, ungefär vad man numera skulle kunna vänta sig från våra egna medier. Svenska reportrar gör nedslag i de stora sammanhangen, val etc. Emellanåt görs en reportageserie. Men så mycket mer blir det inte. En kontinuerlig bevakning av våra nordiska grannländer saknas i stort sett.
Radio, TV och svenska dagstidningar saknar numera fasta korrespondenter i Köpenhamn, Helsingfors och Oslo. De klarar sig i stället med stringers eller utsända från, säg, Malmö och Göteborg. Det sker naturligtvis inte av fri vilja utan framtvingas av sparbeting. Finns det inte pengar så finns det inte och då får man göra det bästa av situationen.
bryt
Låt oss se det från den andra sidan. Danmark har inga fasta Sverigekorrar. Det har däremot både Aftenposten och Verdens Gang och NRK. Den finska representationen är bedövande, 8-10 korrar samt stringers finns på plats. Till och med Island, meddelar Claes Jernaeus på UDs pressrum, har två korrespondenter i Stockholm.
Ett par konstateranden inställer sig. Den första är att finländare och norrmän får bättre kunskaper och förståelse om svenskt samhällsliv än vad svenskar får om vad som sker i Finland och Norge. Den andra är att det måste bero på skilda prioriteringar. I Oslo och Helsingfors (och Åbo och Tammerfors) tar man sig råd.
bryt
Våra grannars intresse för oss är sedan länge större än vårt för dem. Förhållandet stärks av den ryckiga Nordenbevakningen. Därmed ökar risken för inåtvändhet och fördomar när möjligheterna till regelbunden information och jämförelser stadigt minskar. Bara de särskilt intresserade håller sig underrättade.
I mitt samtal med Claes Jernaeus nämnde han Tyskland. Ett tjugotal tyska journalister rapporterar härifrån, flera av dem som fasta korrespondenter. Uppgiften säger något om intresset för Sverige i Europas största land. Hos oss är det betydligt sämre beställt. Trots att riksmedierna alltid haft folk på plats i Bonn och Berlin härskar okunskaper och vanföreställningar. Medborgarna i ett av världens mest demokratiska, progressiva och öppna länder uppfattas fortfarande av många som ignoranta, burdusa och allmänt taffliga.
Svenskar älskar att berätta om dumma amerikaner som fortfarande tror på den svenska synden och isbjörnar på gatorna. Själva är vi utåtblickande och internationella. Vi håller reda på världen.
Men denna värld begränsas alltmer till Storbritannien och USA. De flesta svenskar förstår nu engelska bättre än danska och har ingen aning om vad Anders Fogh Rasmussen gör. Tony Blair, däremot, är nästan lika känd som Göran Persson.
bryt
Selekteringen och insnävningen vidmakthåller nationella stereotyper, minskar nyfikenheten och viljan till kontakter. Människor i vårt kulturella och geografiska närområde förfrämligas. Utvecklingen har stärkts och är något som medierna både bär sitt ansvar för och kan göra något åt. Men det är en fråga om prioriteringar.
