Gå direkt till textinnehållet
Bild på författaren
Julia Nilsson
Redaktionschef & stf ansvarig utgivare

Amerikanska sajter minns hur Reagan verkligen var

Mitt i svenska mediers bombardemang av Reagan-kärlek är det tur att det finns så många amerikanska sajter som kan friska upp minnet av ”presidenten som enade Europa”.

Mitt i svenska mediers bombardemang av Reagan-kärlek är det tur att det finns så många amerikanska sajter som kan friska upp minnet av ”presidenten som enade Europa”.

Läs vad Wiliam Blum, gammal avhoppare från amerikanska utrikesdepartementet och författare till flera böcker om USAs utrikespolitik, skriver på counterpunch.org:

”Ronald Reagans största brott var de blodiga militärinsatserna för att hindra social och politisk förändring i El Salvador, Nicaragua, Guatemala och Afghanistan, men här skulle jag vilja ta itu med mediernas svammel om Reagans påstådda roll som den som avslutade det kalla kriget. I verkligheten förlängde han det.”

Annons Annons

Counterpunch är ett av USAs många ambitiösa nyhetsbrev som bedriver ”muckraking with a radical attitude” på nätet. Ibland blir det böcker. Så har nyss redaktörerna Alexander Cockburn och Jeffrey St. Clair samlat ett antal artiklar i The politics of anti-semitism (Counterpunch/AK Press).

Det är en antologi med bäring även på det svenska samtalsklimatet. Inte minst sedan någon läste Die Zeit förra året och fick tips om likheterna mellan antisemitism och ”antiamerikanism” – en jämförelse som sedan spritt sig från liberala och konservativa skribenter till dito politiker. Senast radade Henrik von Sydow (m) i TV upp de samstämmiga anklagelsepunkterna mot amerikaner/judar: arroganta typer som eftersträvar världsherravälde och bara tänker på pengar.

bryt

Den ytliga karaktärsteckningen kan i och för sig stämma på de korsvisa klustren mellan och inom Vita huset, Pentagon, vapenindustrin och oljebolagen. Men att jämställa den med antisemiters hat till och lögner om judar är som Nils Schwartz skrev i Expressen (30/4 –03) lika dumt som ”påståendet att en tand egentligen är ett träd eftersom båda har rötter och krona”. En udda men symptomatisk användning av antisemitism.

Det bruk av begreppet som de 19 författarna i The politics of anti-semitism skriver om är det vanliga hos israeliska makthavare och dess apologeter: att utslunga den antisemitiska bullan mot dem som kritiserar Israel för hänsynslös krigspolitik mot palestinierna, brott mot mänskliga rättigheter och apartheid.

Några tveksamma – ej antisemitiska men lätt paranoida – slutsatser förekommer förvisso i ett par texter om proisraeliska/judiska lobbygruppers inflytande i medier och politik. Men som helhet är det en lärorik bok. Den avslutas med en sorglig artikel, kanske hans sista, av den döende Edward Said. Roligast är den första, värd pengarna bara den.

What is anti-semitism är skriven av filosofen Michael Neumann, verksam vid Trent-universitetet i Ontario. Han betecknar sig som tysk jude, går ut fräckt: ”Jag tycker att vi nästan aldrig borde ta antisemitism på allvar utan snarare skoja lite med den. Jag tycker att den är särskilt oviktig för Israel-Palestina-konflikten, utom kanske som en avvikelse från de verkliga frågorna.”

Man måste träffa ett val, menar Neumann. Antingen använder man termen antisemitism för att den ska passa ens politiska agenda eller som ett fenomen att fördöma. Båda delarna funkar inte. Om antisemitism i dagens läge inte ska komma att framstå som någonting förnuftigt eller moraliskt riktigt, måste det definieras snävt och okontroversiellt.

bryt

Precis som den israeliska fredsaktivisten Uri Avnery i sitt bidrag är Neumann inne på att den antisemitism som dessvärre finns göds av Israels ockupationspolitik. Detta är inte att beskylla offret för brottet, som en del debattörer hävdar. Det är att rensa i retoriken och tillåta historiska fakta att belysas ur flera perspektiv.

Som ofta förut får man alltså gå både till Nordamerika och Israel för att hitta välformulerad så kallad antiamerikanism, liksom antisionism – om det sistnämnda uttrycket tillåts i Sverige?

Jag vet faktiskt inte om det numera är tabubelagt genom somligas missbruk och dess förmodade närhet till det onda. Bara att man blir lite nervös när man skriver det.

Fler avsnitt