Ännu en av dessa blinda fläckar
I nyheterna får vi ofta rapporter om länder som står på randen till avgrunden. Länder där krig och konflikter, kanske brutala diktaturer, slitit sönder samhällets mest grundläggande funktioner. Ibland kan man nästan få för sig att världen ser ut på det viset.
Men så ramlar man över motsatsen. Organisationer och människor som bidrar till att det blir bättre.
Jag upplevde det där under en resa i Malawi nyligen; en insikt om tillvarons gråskalor.
Å ena sidan är Malawi är ett av världens fattigaste länder, kanske det allra fattigaste. Den som reser i landet ser spåren överallt. De slitna hyddorna i rött tegel, de tiggande barnen och desperationen i människors blickar. Medelåldern i Malawi är knappt femtio år och av tretton miljoner invånare är nästan en miljon smittade av HIV.
Å andra sidan: Vilket annat land kan skryta med en fredlig och stillsam övergång från diktatur till demokrati? Efter självständigheten 1964 styrdes landet i 30 år av envåldshärskaren Hastings Banda. Men Banda valde att träda tillbaka. På 1990-talet accepterade han en ny demokratisk konstitution.
På det viset är Malawi bättre rustat än länder som Zimbabwe eller Eritrea, där befrielsen aldrig övergick i frihet.
I södra Malawi träffade jag sockerodlare som också lyckats vända den negativa utvecklingsspiralen. För några år sedan organiserade de sig i kooperativet Kasinthula och fick sitt socker registrerat som Fair Trade, rättvisemärkt. Därigenom fick de tillträde till världsmarknaden och tillgång till den extra betalningspremie som garanteras av Fair Trade.
– Det har ökat möjligheterna dramatiskt, sade Lloyd Wisted, en av sockerodlarna. Vi har kunnat investera i nya brunnar, plåttak på våra hus, elektricitet och en sjukstuga.
Bönderna som är medlemmar i Kasinthula bestämmer gemensamt hur pengarna ska investeras. En sorts direktdemokrati med det uttalade målet att nå ut på sockermarknaden och samtidigt skapa sig bättre livsvillkor.
Det går säkert att invända mot den ljusa bilden av både sockerproduktionen och landet. Men det intressanta är att Malawi aldrig hittar in i västerlandets tidningsspalter. Det är inte tillräckligt ”hett”. Långsamma positiva processer är sällan det.
Det enda jag läst om landet på senare år är att Madonna adopterat ett barn därifrån.
Vad säger det om våra nyhetsprioriteringar?
Jesper Bengtsson
