Antisemitism är inte olagligt
Aftonbladets chefredaktör Jan Helin hävdade i SVT-Debatt (27/8) att Donald Boströms artikel om påstådda israelisk organstöld inte kunde vara antisemitisk.
Enligt Helin är antisemitism hets mot folkgrupp och därför olagligt. Det är alltså chefredaktören för en av Sverige största publikationer som tror att antisemitism är olagligt. Man tar sig för pannan.
Varken sexism, antisemitism, fördomar mot muslimer eller invandrare i allmänhet är förbjudet. Inom ramen för yttrandefrihet ryms en hel del – rent ut sagt – dynga. Det är däremot, som de flesta andra publicister vet, inte så att allt som är lagligt lämpar sig för tryck.
Som tur är, är inte innebörden och syftet men yttrandefrihet att endast ”goda” texter tillåts publiceras. Det finns lagar som reglerar yttrandefriheten, som därmed inte är absolut, för att rensa bort de värsta uttrycken för lögner, hat och hets. Resten lämnas därefter till kåren och allmänheten för självreglering.Enviktig del i en demokratisk utveckling är en fri och öppen debatt som ges utrymmen i, bland annat, en fri press.
Journalistkårens förmåga till självreglering är en kompetens och därmed också en kvalitetsmätning. Vi brukar kalla det för pressetik. Balansgången mellan att bereda även de avvikande rösterna plats att göra sig hörda i det offentliga samtalet och mota bort de mest kvalitetssänkande tonerna är en utmaning, men helt avgörande för en relevant och angelägen journalistisk. Det är de, oftast noga övervägda, redaktionella besluten som skapar relationen mellan läsaren och publikationen.
Valet av rubrik, ingress, text och bilder skapar en publicistisk komposition som i bästa fall erbjuder läsaren en ny, viktig och sann publicering. Inte alla texter eller publikationer lever upp till allt detta. Gott så. Minimikravet för en text är dock att fakta är korrekt. När en text eller tidning inte uppfyller något av kriterierna för en anständig publicering är det illa och drabbar hela publikationens trovärdighet.
Kultursidorna har ett bredare handlingsutrymme än de andra delarna av en tidning. Vi kulturjournalister tillåts vara allmänt oroade över vår samtid och röra oss i ett annat språklig spår, men vi har därmed inte tillåtelse att frånskrida faktakriteriet. Recensentens subjektiva bedömning kan vara intressant och rättvis, men inte sann.
Därmed inte sagt att en recension ska bygga på lögner. Fakta som titel, upphovsman, årtal, faktiska händelser ska återberättas korrekt. Utan en gemensam ram, som tar ansats i fakta upplöses kulturjournalistik till lögnernas kavalkad.
Låter det underligt och främmande? Tänk om. Dessvärre är det en realitet i diktaturer där pressen styrs av regimer som använder ordens makt för att dölja sanningen och på så vis vilde leda befolkningen och omvärlden. Propagandapamfletter tar sig rätten att, till skillnad från relevant och opinionsbildande journalistik, kringgå kraven på korrekt fakta.
Donald Boströms artikel borde inte ha silats igenom den seriösa redaktionella bedömningen som annars präglar Aftonbladet. Ett misstag som förhoppningsvis inte upprepas och som kan få Helin och tidningens kulturchef Åsa Lindersborg att höja faktanivåkraven i artiklarna som gäller Mellanösternkonflikten.
Det är nämligen fullt möjligt att fördöma den israeliska regimen utan att luta sig mot rykten och glida över till gränserna för det mindre seriösa hörnet för vad som tillåts inom ramen för yttrandefriheten.
Dilsa Demirbag-Sten
