Aprilskämten lever i landsorten
Blev ni lurade av någon medial sill den första april? Tyckte ni i så fall att det var A. skojigt B. barnsligt eller C. kränkande? Alla alternativen är riktiga.
Bland legendariska puts finns Göteborgs-Postens nyhet 1950 om att Öland hade släppt från kalkgrunden, och nu seglade ut i Östersjön. SVT lyckades 1962 få många tittare att trä nylonstrumpor över rutan i hopp om att få färg-TV den vägen.
Traditionen lever stark i landsorten, men morgontidningarna i Stockholm verkade hoppa över egna aprilskämt i år. Varken Dagens Nyheter eller Svenska Dagbladet vågade skoja med läsarna eller sig själva. Det är trist, men kanske ett tecken i tiden. Trovärdigheten – ständigt hotad – har blivit en dogm, och därför vill inte redaktionsledningen utmana läsarna i onödan med en nyhet som inte är hundraprocentigt sann, intressant och relevant.
Kanske tycker Stockholmstidningarna att de ofrivilliga skämten redan hade fyllt kvoten? DN Söndags idolporträtt av finansminister Anders Borg var möjligen skämtsamt menat, men den subtila ironin nådde inte ända fram. Twittertrådarna glödde av harm och skadeglädje. Svenska Dagbladet har väl inte haft någon direkt motsvarighet, om man inte räknar de mer eller mindre frivilliga lustigkurrarna på ledarsidan. Roland Poirier Martinsson i tropikhatt jagandes farliga feminister med fjärilshåv har haft underhållningsvärde.
Av de tre morgontidningarna på vårt frukostbord hade i alla fall Upsala Nya Tidning modet att försvara första april-traditionen. Själv föll jag genast i fällan. Reportaget om den unga modern Jessica som hade blivit med barn trots p-pillren fann jag visserligen udda, men gripande. Kunde tatueringsfärgerna verkligen slå ut p-pillrens verksamma substans? Och var det möjligt att den ömma modern inte visste vem pappan var – till någon av lintottarna? Först min mans förtjusta fniss väckte misstankar. Vilken ung dam tatuerar sig med färgglada ryska babusjka-dockor i halsgropen? Och hette den ansedda brittiska medicinska tidningen verkligen The Lancelet?
Det som imponerade med UNTs skämt var den höga konstnärliga ambitionen, och dito svansföringen. UNT fick ju på pälsen i år för dålig faktakoll av den elaka bandypappan, men det hade inte lagt sordin på skämtlynnet. Tvärtom. Här var alla beredda att gå långt. Staffan Wolters, känd som beslutsam kommunal grävare, uppträdde lika beslutsamt undergrävande. Mamma Jessica, även hon UNT-reporter, hade ägnat timmar åt sina underbara tatueringar. Fotograf Sven-Olof Ahlgrens bilder skimrade i stillsam absurdism.
All denna kreativitet bara för ett skämt! Jag älskar det. Men det var det inte alla som gjorde. Reportaget orsakade folkstorm. Nyhetschefen Roger Berglund fick be alla läsare som tagit illa vid sig om ursäkt. De hårdaste kritikerna tyckte att UNT hånat allt från tatueringar till ensamma mödrar.
Men den folkstormen var nog ett kvitto på att UNTs skämt avslöjat dolda undertexter om våra dagliga medier. I sociala medier blottar sig människor mycket mer än vad reportagets ”Jessica” gjorde. Men av morgontidningen kräver man något annat. Tidningen ska nog hålla lite mer av distans, respekt och svalka. Å andra sidan var ”Jessica” en intressant bekantskap. Hon var inget offer, utan en kompetent människa och mor som tog sitt öde i egna händer. Sagan om ”Jessica” visade att det finns andra sätt att skildra människor i medierna, än vad vi vanligen gör.
På så vis blev det redaktionella skämtet till ett högst allvarligt seminarium om kreativa processer, trovärdighet och sociala budskap, både om estetik och etik. För allt detta förtjänar teamet på UNT respekt, mitt i folkstormen.
