Är det hyckleri som styr journalistikens integritet?
När jag började som journalist på Radio Skaraborg för drygt 20 år sedan förklarade en kollega att lokalradion ofta hade en hård policy för sina medarbetares integritet. När han jobbat på Radio Västerbotten några år tidigare hade ledningen där haft som policy att inte anställa någon som tidigare arbetet inom offentlig förvaltning.
En skarp gräns. Journalisten ska vara fri och oberoende, isolerad likt Platons filosofer, avskild från ekonomiska och politiska intressen som skulle kunna skymma sikten för det rena och goda.
Personligen har jag alltid tyckt att det är en larvig distinktion.
Platons filosofer finns inte, lika lite som det finns journalister som står helt fria från det omkringliggande samhälle de förväntas granska.
Integritet handlar ofta istället om förhållningssätt. Om att hela tiden ifrågasätta sina egna intressen. Om att bygga en redaktionell miljö med varningssignaler som slår till när gränsen passeras.
Frågan blev aktuell i dagarna när Karin Hübinette fick lämna programledarskapet för Agenda för att hennes syster utsetts till minister. Samma syster hade tidigare varit riksdagsledamot och hennes partisympatier kan knappast ha kommit som en överraskning.
SVT:s beslut fick igår kritik av flera ledande journalister, bland andra Lena Mellin på Aftonbladet. Men samma medier hade bara några veckor tidigare kritiserat SVT för att de låtit en programledare som för typ 20 år sedan var ihop med Maria Wetterstrand leda en skoldebatt inför valet.
Enligt våra ledande tidningar är det alltså okej att vara syster med en minister och leda prestigeprogram i tv, men inte okej att göra samma sak om man för två decennier sedan haft ett förhållande med en grön politiker. Eller är det möjligen kopplingen till en miljöpartist som anses mer integritetshotande än kopplingen till en moderat? Och hur man kan i så fall förklara att Gustav Fridolin kunde bli journalist på Kalla Fakta direkt efter sin tid som riksdagsledamot för miljöpartiet? Eller att Gudrun Schyman varit programledare i en av de mindre kanalerna?
Gränsen är inte glasklar.
I själva verket har gränssnittet mellan journalistik och andra verksamheter blivit betydligt luddigare under de senaste åren.
Tidningarna fylls av åsiktstexter och det enda som avgör om man kan passera gränsen är om man är ”medial”. Om man som person fungerar i den massmediala logiken.
Jag är ju själv en person som gått från en ledarsida till arbetet som frilansjournalist och chefredaktör för tidningen Omvärlden. Jag förstår med andra ord att gränsen inte alltid är eller kan vara glasklar, men jag anser ändå att den allt för ofta är ogenomtänkt. Det som fungerar i ett fall tycks inte göra det i ett annat.
För det kan väl inte vara så banalt att gränsen faktiskt är relativ?
Att den bestäms av vem som råkar känna vem i journalistsvängen?
Nej, så kan det inte vara. Då skulle det ju handla om hyckleri.
Jesper Bengtsson
