Är konsekvensneutraliteten verkligen absolut?
Krönika Tanken slog mig när jag deltog i referensgruppen för en ny rapport från Expertgruppen för studier av offentlig ekonomi, ESO*. Rapporten heter ”Talande tystnad?” och handlar om självcensuren i samhället.
Den definierar självcensur som att någon avstår från att framföra en åsikt av fruktan för sanktioner.
Undersökningen visar att drygt hälften av oss svenskar tillämpar självcensur när det gäller de egna åsikterna. Lägst är självcensuren i samtal med närstående. Högre i skolan, universitetet och arbetslivet. Och allra högst i sociala medier. Självcensur finns i alla grupper, men är relativt låg bland vänstersympatisörer och välutbildade. Högst är den bland unga, lågutbildade och till exempel Sverigedemokrater.
Oavsett grupp och sammanhang visar rapporten att det finns en samhällsfråga som är känsligare än alla andra: invandring och integration.
I referensgruppen diskuterade vi hur man ska hantera den här kunskapen. Är det en allvarlig situation eller är självcensur en självklar del av umgänget människor emellan? Total ärlighet i alla lägen skulle förmodligen resultera i ett mycket brutalt samhälle.
I rapporten ger författarna ett svar. De konstaterar att självcensuren är ”alltför utbredd i Sverige”, att den banar väg för extrema rörelser och gör demokratin sårbar.
Hur motverkar man självcensur? Rapporten pekar inte ut några snabba lösningar utan konstaterar att en bra skola och god journalistik är nyckelfaktorer.
Kapitlet om journalistik betonar behovet av seriös journalistik, som styrs av allmänintresse snarare än klickjakt och sensationslystnad. Erik Fichtelius konsekvensneutralitet lyfts fram som något att sträva efter. Enligt ESO-rapporten innebär den att ”journalister inte alls ska ta hänsyn till vad som händer när deras nyheter har rapporterats”.
En tanke i referensgruppen var att ett sådant resonemang kan få oväntade följder. Om en journalist ”inte alls” ska ta hänsyn till konsekvenser utsträcks konsekvensneutraliteten till att gälla journalisten själv. Nyheten ska publiceras oavsett hat och hot.
Kan man verkligen ställa det kravet på en reporter?
Jag kände att jag behövde gå till botten med detta och kontaktade Erik Fichtelius, som menade att formuleringen är en misstolkning av konsekvensneutraliteten:
Naturligtvis kan man inte strunta i konsekvenserna, sa han. Det finns en massa gränser man inte ska gå över. Militära hemligheter i krigstid och det medieetiska regelverket som skyddar enskilda från oförsvarlig exponering är några exempel. Liksom om någon hotar reportern eller närstående till livet. Då kan ingen begära konsekvensneutralitet.
Det kändes lugnande.
Samtidigt är journalist ett yrke som kräver mod. Sann och relevant rapportering får ibland till följd att makthavare kritiseras, förnedras eller rent av förlorar varje möjlighet att sitta kvar. Och att rapportera om kriminella kan göra en livrädd. Jag vet av egen erfarenhet.
Här vilar ansvaret inte enbart på journalisten. Det är upp till arbetsledningen att skapa så trygga omständigheter att reportern vågar hoppa.
* ESO är en politiskt oberoende kommitté under Finansdepartementet.
