Arbetet värd mer än LOs alla strejkkassor
Arbetet har konkat och LOs hållning är obegriplig. Vill man inte vara med och slåss om makten över våra tankar? Måste Bertil Johnsson och hans efterträdare tvingas gå kursen ”Så vred vi Sverige åt höger” hos näringslivet för att förstå hur mycket ideologisk vinst man kan utvinna ur nationell åsiktstillverkning?
Arbetet har konkat och LOs hållning är obegriplig. Vill man inte vara med och slåss om makten över våra tankar? Måste Bertil Johnsson och hans efterträdare tvingas gå kursen ”Så vred vi Sverige åt höger” hos näringslivet för att förstå hur mycket ideologisk vinst man kan utvinna ur nationell åsiktstillverkning? Eller har arbetarrörelsen ett freudianskt analt förhållande till pengar? Hur rationellt det än må vara kan man ändå inte släppa till. Opinionsbildande verksamhet kostar och det kostar så mycket att man aldrig kan få igen det i kronor och ören. Idén är istället att man ska växla det satsade kapitalet mot politiska vinster. Högern har cirka 60 års försprång vad gäller den insikten.
Redan på 40-talet bildade den ekonomiska makteliten Näringslivets Fond. Dess vittförgrenade nätverk har använt sina miljarder så väl att till och med socialdemokratiska politiker tänker som moderater idag, att till och med socialdemokratiska politiker förknippar LO med ord som bromskloss, nejsägare och cementhäck. Svindlande belopp har satsats, men kan en politisk intresseorganisation få bättre avkastning än via investeringar i idéproduktion? En miljard är den summa näringslivet bedömde det vara värt att satsa för att köpa in oss i den Europeiska Unionen.
400 miljoner värderar de våra röster till vid varje val. Det är inte bara ekonomisk ojämlikhet utan också ekonomisk dumhet som inskränker demokratin. LO har ju också pengar men man satsar på hemsidor, fackföringspressen och public serviceidén. Det vill säga man adresserar budskapet främst till de egna medlemmarna.
Public service är förvisso värt att slåss för men det innebär att man inte flyttar fram några positioner vad gäller ideologisk påverkan, inte heller att man försöker sätta agendan vad gäller värderingar. Och vad är egentligen public service, än ett gäng välbetalda människor från medelklassen som läser DNs debatt- och ledarsida på morgonen innan de åker till jobbet för att ta itu med dagens samhälls- och nyhetsprogram. Fanns det, exempelvis, en morgontidning i stockholmsregionen som förde fram vänsteridéer så skulle det, på sikt, vara mer värt för LO än alla strejkkassor tillsammans.
Ett förslag är att LO skaffar sig en opinionsbildningsstrategi som sträcker sig längre än enstaka reklamkampanjer och LO-idédebatt, för har arbetarrörelsen inga tidningar vem ska då föra fram idéerna från dess forum. Under tiden som LO stöder Arbetet ekonomiskt lobbar man frenetiskt för att politikerna ska förändra/öka presstödets utformning och omfattning. Reklamskatt på annonser i tidningar och liknande höjs och finansierar det utökade presstödet – så räddar man inte bara Arbetet utan oss alla ur denna mardröm av likriktning.
