Artikeln Löfving inte kunde försvara sig mot
Mediebevakningen och händelserna runt polischefen Mats Löfving fick stor uppmärksamhet i början av året. Hans död uppfordrade till eftertanke. Själv har de fått mig att fundera över begreppet integritet. Många menar att det som är integritetskänsligt bör medierna avstå från att rapportera om.
Det är en alldeles för grovt tillyxad definition.
Jag ser integriteten i lager, som en lök. För varje lager kommer man längre in i den personliga integriteten och för varje lager krävs större försiktighet för att inte gå över anständighetens gräns.
Det första lagret är en människas relation till omgivningen, till andra människor. I mediebevakning handlar det ofta om yrkesutövning. Till exempel att en chef kritiseras för hur han eller hon hanterar sitt uppdrag.
Det är i viss mån en integritetsfråga. Genom att granska och lyfta fram missförhållanden skadas den granskade. Skadan bedöms emellertid ofta som något som den utpekade får acceptera, om allmänintresset väger tyngre än skadan för den enskilde.
Det andra lagret handlar om närstående. De ska inte exponeras för att en annan person, till exempel en familjemedlem, är under granskning. Ett klassiskt fall var en webbreporter med kamera, som sökte upp en granskad man i hans hem. Mannen öppnade inte, men reportern misstänkte att han gömde sig i huset. Just då kom sonen hem, sju, åtta år gammal. Reportern bad det motvilliga barnet att leta efter pappa i huset. Det gav inget resultat, men klippet publicerades på webbplatsen – och tidningen fälldes i Pressens opinionsnämnd.
Det tredje lagret handlar om personliga förhållanden, allt från personnummer till sexualitet och hälsa. Här bör yttersta försiktighet råda när det gäller vad som kan publiceras. Men undantag finns, förstås. Skulle vår statschef drabbas av en dödlig sjukdom kan det berättas när uppgiften är belagd.
Det fjärde lagret, det innersta rummet, handlar om en människas känslor och tankar. Något som en annan människa egentligen inte kan bedöma. Låt oss säga att man publicerar att X hatar Y, som förklaring på till exempel ett våldsdåd. Hur kan mediet eller dess uppgiftslämnare veta vilka känslor som faktiskt finns inom X när det gäller Y? Ofta är det mycket komplicerat och motsägelsefullt.
När det gäller rapporteringen kring Mats Löfving berördes flera lager. Naturligtvis det första, eftersom han anklagades för jäv i sin yrkesutövning. Men även det tredje lagret, eftersom kärnan var påståendet om att han haft en privat relation med en kvinnlig medarbetare och sedan möjligen gynnat henne.
Det var befogat att redovisa detta, annars hade det inte gått att berätta om saken. Men det handlar också om hur man gör det. Det illustreras tydligt av två meningar i en artikel i Aftonbladet den 9 december 2022. Den hade rubriken ”Mats Löfving utreddes för jäv – återupptas efter nya avslöjanden”, och innehöll följande passus (namnen borttagna):
”X gjorde en anmälan om grov kvinnofridskränkning, olaga förföljelse och ofredande där XX angavs som brottsoffer. Enligt Aftonbladets uppgifter ska anmälningarna ha gett bilden av ett förhållande fyllt av förföljelser, härskartekniker och svartsjuka.”
Den första meningen innehåller allvarliga påståenden om Löfvings beteende, men det rör sig om ett faktum att anmälan gällt just dessa områden. Löfvings roll som hög polischef gör redovisningen acceptabel.
Med ”förföljelser, härskartekniker och svartsjuka” är det en annan sak.
Med hjälp av svepande, nedsättande uttryck, som knappast går att försvara sig mot, ger sig tidningen rakt in i såväl lager tre som fyra och tillfogar Löfving en allvarlig publicitetsskada.
Ju längre in i löken desto större försiktighet krävs.
