Att anonymisera utpekade mediemän närmast komiskt
Några unga män samlas vid tidningskiosken i Liljeholmen. Ru- brikordet ”Virtanen” på Expressens löpsedel har fångat deras intresse. Jag ser hur de pekar och diskuterar.
Namnet i sig verkar inte vara någon nyhet. Samtalet handlar mer om att Virtanen nu får vad han förtjänar. De skrattar åt saken när de försvinner i väg mot tunnelbanan. Ingen av dem köper någon tidning.
I ungefär en vecka undvek de traditionella medierna att publicera namnet på den Aftonbladetprofil som anklagats för bland annat våldtäkt. Någon av de första dagarna kastade jag ut frågan till studenterna på journalistutbildningen där jag undervisar. Är det rätt att anonymisera? Svaret blev en axelryckning:
– Spelar väl ingen roll. Det vet ju alla att det är Virtanen. Det har man vetat i flera år.
För dem som inhämtar sina nyheter via sociala medier blir frågan om namnpublicering enbart akademisk. Och kanske är det dags att prata om hur villkoren för att skydda människor från skadlig publicitet har förändrats. På lektionerna har vi i metoo-kampanjens kölvatten haft dagliga diskussioner om hur modern mediekonsumtion krockar med en pressetik skapad på tryckpressarnas tid.
För den traditionella pressetikens företrädare är det som att nätet och sociala medier inte existerar. Som att det kvittar att alla på två sekunder kan googla fram vilka mediemän det handlar om. I mina flöden ser jag journalister ställa frågan: ”ska vi namnge Virtanen?” – utan tanke på att det var det de just gjorde.
Tidvis har anonymiseringarna av de utpekade mediemännen blivit rent komiska. Som när Dagens Nyheter ägnade helsidor åt anklagelserna mot vad man beskrev som en välkänd manlig TV-profil med sommarställe i skärgården och som i årtionden varit programledare för ett populärt TV4-program, producerat av ett produktionsbolag som heter Meter. Vilket för alla som tittat på kanalen begränsar antalet misstänkta till typ… Martin Timell.
Timell har alla därefter berättat om. Men flera stora medier har avvaktat med att gå ut med Virtanens namn, även efter att det stått i versaler på båda kvällstidningarnas löpsedlar. Ingen som passerat en pressbyråkiosk de senaste dagarna kan ha missat vem det handlar om.
Alla vet. Men ändå upprepar ansvariga utgivare sitt mantra, att de bara ansvarar för sina egna beslut. Man ska inte ta någon hänsyn till vad andra skriver och vad som går att googla fram på nätet.
Kan man inte? Är det så uteslutet att diskutera denna gamla inställning till det pressetiska ansvaret?
Särskilt ställs detta på sin spets i situationer där vissa medier fortsätter att anonymisera någon vars identitet redan avslöjats för den breda allmänheten. Tidningen som inte skriver namnet kan då, med hänvisning till anonymiseringen, offentliggöra känsliga detaljer som man annars inte kunnat publicera. Och när namnet bara är ett klick bort är publicitetsskadan ett faktum.
Det finns egentligen bara en rimlig hållning i en tid då Flashback aldrig sover – och då någon till slut ändå kommer att berätta. Och det är att alltid skriva så som om man hade publicerat namnet. Att som ansvarig utgivare låtsas som att omvärlden inte existerar är att agera oansvarigt och utan hänsyn till de faktiska konsekvenserna.
