Att gillas är stort
En text jag är ovanligt nöjd med sprids i raketfart i sociala medier. Jag klickar ivrigt på notiserna på Twitter, där det delas ut frikostigt med beröm. Ledarskribenter är som regel bekräftelsejunkies och jag är inget undantag.
Sedan händer det. En person som jag absolut inte vill förknippas med twittrar entusiastiskt om min text. Vederbörande skulle kunna benämnas som ”Sverigevän”, ”brun” eller bara rent allmänt ”politiskt inkorrekt”. Hen och jag är varken bundisar eller meningsfränder. Denne råkar bara hålla med mig i den här frågan, av helt fel skäl förstås. Men det har ingen betydelse.
Hen gör som många andra som tillhör samma läger. De klamrar sig fast vid sådana tillhörande det ”etablissemang” de avskyr i ett försök att bli accepterade bortom sin egen krets. Det är särskilt praktiskt om skribenten har icke-svensk bakgrund. För om de gillar x med utländskt klingande namn kan de väl knappast vara rasister eller främlingsfientliga, eller hur? Det är ungefär som ”Jag gillar ju Ahmed nere på pizzerian, då kan jag ju inte vara rasist!”.
Det gynnar den som är ivrig att bli accepterad men är desto mindre bekvämt för skribenten som får oönskade följare. Särskilt i en tid då häxjakt på sociala medier – ”Jaha, gillade HEN den där texten?! Då måste det ju vara något skumt!” – har blivit en ny fritidssysselsättning där varenda delning skärskådas.
Att gillas, delas och retweetas av personer som är allt annat än salongsfähiga är inte bara besvärande – det kan i värsta fall vara skadligt för ens karriär. Framförallt kan det bidra till att ens eget uppsåt ifrågasätts. Man kan exempelvis bli kallad för SD-omhuldad eller anklagas för att gynna bruna krafter samt fiska i grumliga vatten.
Tanken tycks vara att det måste vara något skumt med den som uppskattas av de som vistas i samhällsdebattens träskmarker. Det verkar inte spela någon roll huruvida det är skribentens avsikt eller inte. Det är fritt fram att dra fram ”guilt by association”-kortet och att så tvivel angående skribentens hederlighet, oavsett dennes intentioner.
Så – vad göra? Bör man sluta skriva om vissa ämnen, med vissa vinklar, om texterna riskerar att uppskattas av fel personer? Bör man i stället ändra inriktning och försöka producera texter som vinner gehör i rätt läger?
Ingen journalist värd namnet vill göra sig skyldig till självkorruption, att goda uppslag och idéer hänvisas till skrivbordslådan på grund av vilka man kan få som följare. Men att gillas av rätt personer, sådana som är inflytelserika, kan ju påverka karriären i önskvärd riktning.
Det går inte att ignorera sociala mediers betydelse, även om man skulle vilja. En lyckad text definieras i allt större utsträckning utifrån hur stor spridning den får, inte dess innehåll.
En retweet av rätt person kan leda till flera hundra, eller i bästa fall tusentals, delningar av andra makthavare som får upp ögonen för just dig. I klickonomins tidevarv är det inget att fnysa åt, särskilt då alla tävlar om att bli lästa.
Samtidigt riskerar konsekvensneutraliteten att gå i stöpet fortare än man kan säga klickjakt ifall allt för stor hänsyn tas till hur texter tas emot. Det är ett allvarligt hot mot den journalistiska integriteten om rädslan för att uppskattas av misshagliga personer, eller jakten på delningar från ”rätt” gäng, tillåts styra ens gärning.
Att gillas är stort, att strunta i vem som gillar en är ännu större. Det ska jag i alla fall försöka påminna mig själv om nästa gång.
Naomi Abramowicz
Fotnot: Naomi Abramowicz är gästkrönikör. Hon är frilansskribent och har bland annat varit ledarskribent på Expressen och SVD. Vi kommer då och då att släppa in gäster på denna krönikeplats. Våra fasta krönikörer är Annika Hamrud, Björn Häger, Andreas Ekström, Dilsa Demirbag Sten, Björn af Kleen, Ulrika Knutson.
