Att göra en Juholt
Tobleronepolitiken har fått ett nytt ansikte. Nu svämmar Twitter över med Juholtgate, att göra en Juholt eller kort och gott Ljugholt.
Journalister, rubrikmakare, bloggare och twittrare tävlar om att etablera nyord för dagens fråga. Om några veckor, eller kanske redan när du läser denna krönika, är vardagen åter. Orden kan redan vara passé, och kanske också Juholt – eller Bildt.
Den lite mer komplicerade och långsamma frågan om utrikesministerns ansvar för Lundin Petroleums verksamhet i Etiopien stimulerar inte alls till samma språklek. Försök göra en ordvits på fängslade journalister och styrelseansvar! Är det för allvarligt? För komplicerat? Har vi mer respekt för Carl Bildt? Eller är det huvudpersonernas stil som bjuder in respektive inte lockar till folklustspel?
Både Håkan Juholt och Carl Bildt är erkänt duktiga retoriker och talare. Eftersom Carl Bildt varit i rampljuset längre känner vi hans språkliga förmåga bättre, men redan Juholts inträdestal på partistämman lockade åhörarna till rörelse.
Båda är också roliga. De har själva nära till skratt och skämtar ofta, även om stilen är helt olika. Det går inte att kalla Carl Bildt för folklig. Är han lustig är det studentikost eller ironiskt. En stil med one-liners och tweet-svenska.
När Juholt skämtar är det i stället bullrande, folkligt och mustigt. Det krävs mer än 140 tecken. Men man skrattar högt.
Det är lynnen om passar både figur och partifärg. Något som syns i språkleken.
Det är lätt att förstå att händelser och stämningar avspeglar sig i språket. Men vi väljer med språket också vilka vi vill skoja om, och på vilket sätt.
