Att kontakta den som granskas tidigt eller sent – det är frågan
Ämnet för denna krönika är mycket känsligt. Båda sidor befinner sig djupt nedgrävda i skyttegravar. Slagorden haglar. ”Kontakta dem på en gång!”. ”Kontakta dem för i helvete inte förrän du är klar”.
När är det dags att kontakta personen, företaget eller myndigheten som man granskar? Det är en förhållandevis ganska klassisk debatt inom journalistiken, särskilt den undersökande. Men den ställs alltmer på sin spets.
Frågan kan ha stor betydelse. En alltför tidig ansvarsintervju kan ge den granskade tid att undanröja bevisning eller på andra sätt förstöra för journalisten. En alltför sen ansvarsintervju kan i stället leda till att man upptäcker viktiga hål i sin hypotes alldeles för sent.
Bland amerikanska medier är det mycket vanligt att ansvarsutkrävandet sker väldigt sent. Inte sällan är reportage färdigsnickrade, faktagranskade och dubbelkollade med mediebolagets jurister innan man kontaktar vita huset eller departementet som granskas.
Den granskade ges då några timmar eller ibland någon dag att besvara journalisternas påståenden.
En som de senaste åren talat sig varm för motsatsen, att kontakta den granskade parten tidigt, är Nils Hanson, tidigare projektledare för SVTs Uppdrag granskning. Hans argumentation är rimlig. Ju tidigare du ställer frågor till den som granskas, desto snabbare får du reda på om din story håller. På det sättet gjorde exempelvis Sveriges Radio P1s program Kaliber nyligen när de granskade hur ogifta nyförlösta kvinnor i Förenade Arabemiraten belades med handfängsel på ett sjukhus som drivs av ett svenskt vårdföretag. En tidig kontakt med vårdföretaget bekräftade redaktionens misstankar, vilket sedan ledde till avslöjandet.
Men, ett problem har börjat dyka upp, som redaktioner kommer att behöva ta ställning till framgent. För, med en del kontakter följer också närmast absurda konsekvenser. För den som följer pressmeddelanden från banken SEB dök ett mycket märkligt sådant upp häromdagen.
”SEB har blivit kontaktade av Sveriges Televisions Uppdrag granskning, som uppger att de kommer att rapportera om misstänkt penningtvätt i Baltikum i ett kommande program. De uppger att de har material som inkluderar SEB.”
Som krishanteringsmetod är pressmeddelandet nog ganska dåligt och intresset för programmet lär snarast ha blivit större än mindre. Men oavsett om krishantering var skälet, eller om det var för att undvika samma fälla Swedbank gick i våras, så ledde SEBs pressmeddelande till omedelbara konsekvenser: SEB-aktien rasade med 13 procent.
Vi tar det igen. En journalist ringer till en bank och ställer frågor. Bankens aktie rasar.
Det finns någonting som känns närmast absurt i detta.
DIs redaktionschef Jonas Jonsson skrev klokt om SEBs pressmeddelande:
”Oavsett vilka skälen är så påverkar bankernas agerande förtroendet mellan medier, företag och aktiemarknad.”
Ja, för medier torde SEBs agerande vara en tydlig markör på att journalistiken påverkar i realtid, och att redaktioner noggrant bör tänka igenom när det är dags att kontakta den som granskas.
Om jag föredrar en tidig eller sen kontakt? Nej, det kriget ger jag mig inte in i.
