Att såga vindsvåningar är ett sätt att leva

Den var inte mer än tretusen tecken lång, DN Bostads artikel "Vindsvåningar har blivit ett sätt att leva", som blev stor snackis veckan efter publiceringen den 8 oktober. En våg av reaktioner mötte Sara Trus språkligt tungt orkestrerade artikel om ett ungt stockholmspars exklusiva boende och utstuderade livsstilsattiraljer. Det frustades, fnystes och twittrades i slott, koja och blogg. Här avhånades Dagens Nyheter, artikelförfattaren samt även paret Tours-Persson, sistnämnda var ägare till den nu omtalade vindsvåningen med dess teppanyakihäll, Gaggenau-kök och badrum med vita Corianpjäser från italienska Boffi.

Det gick nästan att dra lite politiska växlar på artikeln.  Hyresgästföreningens ordförande Barbro Engman ansåg i sin blogg att artikeln var ett crescendo på en bostadsjournalistik som förfallit till att bli en annonsbilaga för bostadsmäklarna.

Komikern Henrik Schyffert var en av de kändisar som snabbt skåpade ut reportaget som ett journalistiskt haveri. På sin twitterblogg lät han yxan gå varm om artikeln med tweets som "…den slår ALLT i skämtväg. Hur i helvete kunde DN släppa igenom det där?", "Det känns som Roms sista dagar. Kejsar Nero och Marie Antoinette…", "Är det bara jag som tänker att det här är ett tecken på att undergången är nära? Är vi så rika och feta att vi inte reagerar på det här?"

Annons

Artikeln ägnades till och med en längre debatt i TV4s program Kvällsöppet, där Marcus Birro framhöll att artikelns stora problem var att den var så distanserad och kall, att den inte inspirerade genom att bjuda in, utan exkluderade. Klokt tänkt, för exklusivitet och exklusivt liv medför ju faktiskt per definition att det är till för få utvalda.

Och så kom parodierna."Andrahandsetta i närförort har blivit ett sätt att leva" publicerades på svenskbladet.se, baserad på ett upp och ned-vänt klassperspektiv, med "Börgarns" Olséns något mindre exklusiva livsstil: "Alla möbler tycks placerade så att de vätter mot den maffiga 52 tums stora skärmen av märket Zepto som står på det brunspräckliga plastgolvet". Mer skruvad och genomarbetad var Isabelle Ståhls blogg med rubriken "Sanitära olägenheter på Hisingen har blivit ett sätt att leva", som  excellerar i mustig miljöbeskrivning " Den trasiga köksfläkten har Newsec med flit låtit bli att laga och en tjock, brunaktig rök stiger ur stekpannan, för att sedan sprida den mustiga doften av cancerframkallande besprutningsmedel över takåsarna." Mest postmodernt skruvad var Henrik Wilhelmsson på bloggen Triviologi, som knöt an till det chilenska gruvdramat under rubriken "Gruvschakt har blivit ett sätt att leva", med formuleringar som "Vi äter endast en mun konserverad tonfisk varannan dag sedan tidigare, men efter varje nedsänkt kapsel snappar man upp nya smaker." Här är också inredningen mer handfast: "Den fasta borriggen är stor men sofistikerad. Den så kallade raisebore-maskinen i borren har lånats in från det statliga chilenska gruvbolaget Codelco och körts i flera dagar från en av Codelcos koppargruvor där den använts för att borra upp ventilationsschakt."

Men vad berodde tsunamin av starka reaktioner på? Egentligen.

För i sig var ju artikeln inte så märklig. Den var förvisso svulstigt skriven, med en nästan Ranelidskt vällustighet. Men så brukar inspirerande inredningsartiklar i den kolorerade månadspressen vara. Det som var annorlunda här var att artikeln publicerades i Dagens Nyheter, med dess krav på en mer officiös, återhållen stil. I debatten i TV4 Kvällsöppet var både inredningsredaktören Tove Oskarsson Henckel, Plaza Interiör, och TV4s inredningsexpert Lulu Carter just överens om att artikeln hade passat långt bättre i Plaza Interiör.

Där tror jag den ena stora lärdomen av reaktionerna ligger. Professionaliseringen av journalistiken, med dess ökande renodling av genrer, har gått så långt idag att en artikel som stilistiskt är helt okontroversiell i en viss tidning är direkt anstötlig i nästa.

Var sak på sin plats, alltså. Annars jävlar.

Den andra lärdomen handlar nog om den priviligierade svenska medelklassens egna skuldkänslor. Artikeln blev en påminnelse om att Sveriges urbana kretsar utvecklat en uppseendeväckande diger katalog av kosmopolitiska vanor man folkrörelsetroget följer och vårdar. När ett sådant beteende visas upp inför omvärlden – speciellt i en på samma gång utstuderat exklusiv och svalt ceremoniell variant – blir den en stötande påminnelse om skevheten i våra egna prioriteringar.

Vällust, frosseri och lättja. Kanske också högmod. Den urbana medieklassens passioner påminner oroväckande mycket om flertalet av de sju dödssynderna.

Paul Frigyes