Att sätta värde på en text

Det var roligt så länge det varade, dvs en påkostad lunch och ett exotiskt studiebesök. Det mest exotiska var den till synes obegränsade mängden av unga och mycket vackra kvinnor som energiskt rörde sig mellan de designade arbetsborden i de kreativitetsbefrämjande lokalerna i något av husen vid Norrmalmstorg. Och naturligtvis uppgifterna om vad en duktig copywriter påstods kunna tjäna i månaden.

Efteråt promenerade jag lugn och glad tillbaka till mitt journalistjobb i den inte fullt lika kreativitetsbefrämjande korridoren på andra våningen
i Radiohuset, ännu mera stärkt i min redan djupt ­rotade övertygelse att värdet på en fri och oberoende journalistisk text alltid skulle vara oändligt mycket högre än värdet på en aldrig så välbetald copytext.

Vad jag då inte kunde föreställa mig (vi talar tidigt sjuttiotal) var hur lågt betald en aldrig så bra journalistisk text skulle kunna bli i förhållande till en aldrig så medioker reklam- eller PR-text. Och än mindre, hur liten skillnaden skulle kunna bli i värderingen av en bra journalistisk text jämfört med en dålig.

Annons

Lika lite betalt för bådadera.

Kort sagt, hur förvånansvärt friktionsfritt det skulle kunna gå att ersätta hantverksmässigt producerade, gediget underbyggda, stilistiskt genomarbetade och tankemässigt stimulerande texter med industriproducerat nyhetsskval.

Och hur få som skulle märka någon större skillnad, eller bry sig, eller betala i förhållande till det journalistiska värdet.

Tanken att journalister skulle gå i strejk till försvar för journalistiskt värde har följaktligen blivit absurd. Vem skulle ens märka en sådan strejk?

I stort sett vemsomhelst skulle ju genast kunna fylla det eventuella tomrummet av journalistiskt värde med något förproducerat eller industriproducerat som fyllde samma mängd och lockade lika många ögonpar (eller fler) och därför sålde lika mycket annonser (eller mer) men som bara kostade en bråkdel per ord.  Och en bråkdel i publicistisk ambition och ansträngning.

– Jaså, ni vill strejka för journalistiskt värde? Varsågoda. Och släck gärna ljuset efter er när ni går.

Allt detta sagt för att uttrycka min oreserverade tacksamhet och glädje över att de strejkande ­manusförfattarna i Writers Guild of America lyckades visa sig vara oersättliga. I varje fall fanns det ingenting som den amerikanska film- och TV-industrin snabbt och enkelt kunde fylla tomrummet efter dem med.

I varje fall kunde inte vemsomhelst plötsligt hoppa in och skriva de manus som krävdes för att hålla igång underhållningsprogram som Letterman och Saturday Night Live. Eller serier som Simpsons och Cityakuten. Eller hela Hollywoods filmproduktion. När manusförfattarna strejkade blev det helt enkelt tomt på manusbaserade produktioner i rutan.

I det här fallet var det kort sagt inte särskilt svårt att se skillnad på bra texter och dåliga. Det ena skulle inte kunna ersätta det andra utan att någon skulle märka det eller bry sig. Med dåliga texter skulle ingen skratta, ingen gråta, ingen titta. Följaktligen var det också möjligt för de amerikanska manusförfattarna att kräva betalning efter värde.

För mig spelar det därvid mindre roll vad strejken exakt handlade om, i princip ganska självklara krav på andel i kommande miljardvinster från nya medier och distributionsformer, än det faktum att den så brutalt påminde om det sjunkande värdet på den journalistiska texten. Och det faktum att ingen vare sig märker det eller bryr sig.