Att stå i vägen för sin egen story

Ärligt talat var jag lite förvånad över att det ens var möjligt: ambassaden som utfärdade mitt visum hade med en enkel googling kunnat få fram både det ena och det andra. Men nu gjorde de inte det (eller också brydde de sig inte om det de hittade).

I alla händelser: jag var där, hade redan träffat en massa människor och samlat på mig en hel del intressant. Nu kliade det i mina sociala fingrar.  Jag ville så gärna göra den där statusuppdateringen: Twittra ut det jag sett, instagramma bilden från det där ålderdomliga fiket där vi träffats, facebooka om de samtal vi fört.

Men att göra det hade kunnat skapa problem för mig – och framför allt – för dem jag träffade. Därför lät jag bli, även om det kostade på.

Annons

Tillbaka på hotellet hann jag inte mer starta min dator förrän tweeten dök upp i mitt flöde: ”Great, I just met the Swedish journalist David Isaksson”. Ja, det var en av de där personerna som jag i mitt tycke så diskret samtalat med tidigare på dagen. Så mycket för min anonymitet!

Nu hände ingenting mer, men den där känslan av att inte kunna vara den som bara lyssnade, har följt mig sedan dess.

Det har skrivit mycket om den polske journalisten Ryszard Kapuściński som dog 2007. För drygt 20 år sedan sedan gjorde jag en åtta timmar lång intervju med honom, fördelad över två dagar för den bok jag då skrev (Journalistens Guide till Tredje världen). Under åren som följde brukade jag fråga andra journalistveteraner som varit på samma plats om de mindes sin polske kollega och jag fick så gott som alltid samma svar: ”Nej”. Det var inte någon som hade en klar minnesbild av den där Kapuściński.

En del skulle kanske hävda att det var för att han aldrig var på just de där platserna, men jag tror snarare att Kapuściński inte ville bli ihågkommen, han ville vara den som lyssnar och iakttar, utan att själv behöva synas.

Han ville inte stå i vägen för sin egen story.

Eller som han sa i min intervju (om tiden i Iran): ”Under hela min vistelse i landet tog jag inte en enda bild. För mig var det viktigare att komma nära människor”.

Frågan är om det i dag är möjligt att som Kapuściński placera sig själv i berättelsens utkant. Går det att verka som utrikeskorrespondent utan att fastna i de sociala medie-filtren? Och hur bra vore det förresten för den egna karriären?

I takt med att en enskilde journalisten allt mer blir sitt eget varumärke (som kanske till och med överskuggar mediets varumärke) blir det allt viktigare att synas – även om det sker på bekostnad av din egen och andras säkerhet.

En annan plats, ett annat land.

”Jodå, de vet exakt vilka vi är, förmodligen har de redan googlat dig och bedömt att du inte har något med narkotikapolisen att göra. Att vi överhuvudtaget kan röra oss här beror på att vi är godkända”.

Jag hade fällt en kommentar om hur lugnt och säkert allt verkade och fått ett ärligt svar från min ledsagare: så var reglerna här, det visste alla.

Vilka frågor skulle jag nu kunna ställa? Och till vem?

För femton-tjugo år sedan gick det att resa runt i länder som Guatemala och Honduras och intervjua människor om kriminalitet och militära övergrepp. När artikeln skulle publiceras var det relativt enkelt att skydda de intervjuade: det räckte med att skriva att vi befann oss i ett av flera slumområden kring staden x, eller i en av de små byarna längs floden y. Sannolikheten att någon skulle kunna lägga ihop de olika pusselbitarna var försvinnande liten.

I dag krävs det inte mycket för att hitta den person som sagt något ofördelaktigt om narkotikagänget eller den politiske gangstern. På internet översätts din text enkelt till xosa eller cebuano, små detaljer i bilder gör det lätt att identifiera en plats eller en person. I dag är de flesta journalister själva taggade, filmade och fotograferade flera gånger om innan deras reportage nått hemmaredaktionen. Dessutom har ju journalisten glatt geo-taggat sin resa på Facebook, Instagram och Twitter och därmed skapat en digital autostrada för alla som vill följa i fotspåren.

Det finns förstås också fördelar med att det nu är lättare att översätta och sprida journalistiskt material. Det tvingar oss att bli noggrannare, eftersom fel lätt hittas, men nackdelen är att vi – för att skydda de vi intervjuar – tvingas att gå så långt i anonymiseringen att materialet riskerar att tappa i känsla och trovärdighet.

Eller också låter vi bli. ”Hur gör ni för att skildra narkotikaligorna här?” frågar jag en gammal bekant som är lokalreporter i en latinamerikansk stad. Han svarar:

”Vi skriver ingenting. Vi rapporterar inte.”