Att tala till läsarnas alla sinnen
Ibland när jag läser tidningarna undrar jag om journalister har slutat se. Om den typiska reporterns främsta attribut är ett par stora öron som tar in hela tillvaron i form av pratminus. Kanske har synen blivit avtrubbad av alltför många telefonjobb vid skrivbordet?
Ibland när jag läser tidningarna undrar jag om journalister har slutat se. Om den typiska reporterns främsta attribut är ett par stora öron som tar in hela tillvaron i form av pratminus. Kanske har synen blivit avtrubbad av alltför många telefonjobb vid skrivbordet?
Ett gammalt talesätt säger att för den som kan konsten att iaktta och vänta har en blygsam trädgård mer kunskap att erbjuda än ett bibliotek.
Men iakttagelseförmågan utvecklas inte av sig själv. Det första steget är att lyfta blicken från datorskärmen.
Den norska journalisten och skrivcoachen Jo Bech-Karlsen ägnar i sin bok Feature-reportasjen ett helt kapitel åt observation som journalistisk metod. Han demonstrerar hur den goda observatören spanar med öppna sinnen och öppet sinnelag utan att låsa sig i fördomar, förväntningar eller stereotyper. Den goda journalisten anstränger sig också för att förmedla sina observationer så att läsaren kan framkalla egna bilder.
Jo Bech-Karlsen skiljer på goda och dåliga observationer.
De goda observationerna förmedlar information och är tydliga, men ändå öppna för läsaren att tolka. De dåliga yttrar sig som klichéer och meningslöst pynt.
Till de mer meningslösa observationerna räknar jag enkelt kändisintervjuernas eviga beskrivningar av kulören på alla kaffe latte som dricks och kaféinredningarna där de intas. Deras enda funktion tycks vara att styrka att reportern lämnat skrivbordet.
När jag börjar söka i spalterna efter ett fräscht, positivt exempel märker jag att mitt minne i stället propsar på något annat. Min tanke vandrar till en detalj ur en artikel som jag råkade läsa för flera månader sedan. Nu känner jag att jag måste hitta artikeln igen och ger mig ut på jakt.
Ica-Kurirens reportagechef fattar direkt vad jag menar när jag ringer och berättar att jag söker en text som inleds med en sko på ett bord. Ja just det, den artikeln. Hon minns den också. Den hörde visst till serien om valfrågor i höstas och handlade om behovet av bra boenden för gamla och sjuka. Snart har hon i sitt arkiv hittat texten som Anette Sievers skrev.
Den börjar:
”På soffbordet står en sandal bredvid en vacker kruka med hortensia. Den andra sandalen är placerad ovanpå en mp3-spelare på ett litet bord en bit bort. Urban har precis vaknat efter en tupplur i soffan och redan hunnit börja möblera om i hemmet /…/ Det förvirrande plockandet med grejer är ett av de uttryck för långt framskriden Alzheimer som hustrun /…/ måste hantera.”
Resten av texten är en ganska traditionell intervjuartikel. När jag läser den på nytt ett halvår senare, känner jag inte igen ett enda pratminus. Däremot kommer synen av skon på bordet förmodligen alltid att leva kvar i mitt medvetande som en association till demens. Kvar dröjer också en känsla för de anhörigas situation och en förståelse för kravet på bra vårdplatser.
En välvald observation kan uppenbarligen bita sig fast hårdare än ett dussin pratminus.
Därför hoppas jag att fler ska öppna ögonen och våga förmedla sina observationer även i nyhetsartiklar. Om tidningarna även fortsättningsvis ska få människor att emellanåt överge TV-apparaten, behöver de tala till läsarnas alla sinnen.
Lite ledjus på vägen finns att hämta i ett citat som tillskrivs Anton Tjechov:
”Don’t tell me the moon is shining; show me the glint of light on broken glass”.
mediespråkslärare vid Mittuniversitetet
