Att verkligheten ska vara så svår
För några dagar sedan träffade jag ekonomen Charles Edquist på ett arrangemang i Stockholm. Edquist är expert på innovationsprocesser och var uppmuntrad över att den politiska debatten allt mer har kommit att handla om just innovationer. Hur uppfinningar och utvecklingen av nya produkter och idéer kan användas för att skapa ett bättre liv för människor, och i förlängningen minska arbetslösheten och öka tillväxten.
Han var däremot mycket kritisk mot massmediernas sätt att hantera frågan. I riksdagens partiledardebatt nyligen ägnade både Fredrik Reinfeldt och oppositionens Mikael Damberg en stor del av debatten åt just innovationspolitiken. I mediernas rapportering fanns nästan inget av detta med.
Allt handlade om de vanliga konfliktfrågorna. Vinsterna i välfärden. Skolan. Den ekonomiska krisen på ett bredare plan. Och så personfrågorna; hur klarade sig Damberg i debatten? (Han vikarierade för Stefan Löfven, som inte sitter i riksdagen.) Hur var debattklimatet? Vem fick in flest retoriska poänger?
Utan att ha någon vetenskaplig undersökning i ryggen tror jag att Charles Edquist har rätt. Innovationer och innovationspolitik är extremt viktigt för ett land som ekonomiskt befinner sig på ett sluttande plan. Som behöver komma på fötter igen. Som vill att fler ska arbeta.
Men det är också typexemplet på den sortens fråga som det är nästan omöjligt att spegla i moderna massmedier. Det är svårt att hitta de tydliga konfliktlinjerna och de breda dragen, som gör det möjligt att pedagogiskt förklara vad ”innovationspolitik” faktiskt är eller skulle kunna vara för något.
Och det är nästan omöjligt att personifiera. I alla fall på politisk nivå. På den mer konkreta företagsnivån är det enklare. Där finns alltid en Steve Jobs eller en Bill Gates att visa på bild.
Någon borde, möjligen med risk för att tappa i upplaga, anta utmaningen att faktiskt göra bra journalistik av innovationsfrågan. I skrivande stund, när jag läser den förra meningen, inser jag ju att det låter ungefär lika sexigt som en säck potatis.
Men det måste gå att göra!
Vad ska vi annars ha journalistiken till, om inte att göra svåra, teoretiska områden tillgängliga för det stora flertalet? Om inte att gräva och undersöka även områden som normalt uppfattas som ogripbara?
Själv har jag under några år nu bevakat ett annat av dessa svårgripbara områden, nämligen biståndspolitiken. Bistånd handlar om utveckling. Ofta långsam, segdragen utveckling där man ser resultaten först efter åratal, kanske till och med decennier.
Det är svårt att göra massmedieanpassade nyheter av sådana processer.
Egentligen finns det bara ett patenterat sätt: att avslöja missbruk av biståndsmedel. Då blir det alltid bra journalistik. Enkla vinklar. Bra nyheter.
Jag har bara under det senaste året publicerat flera sådana avslöjanden i min roll som chefredaktör för tidningen OmVärlden. Andra tidningar har grävt på liknande sätt. Som avslöjanden är de viktiga. De bidrar till en självsanerande process i biståndsbranschen.
Men speglar de biståndet? Eller utvecklingsprocesserna?
Självklart inte.
Speglar de verkligheten? Ja, en del av den. Absolut. Men inte hela, eller ens en betydande del. De allra flesta biståndsprojekt, rimligt betraktat, är inte korrupta. De flesta har antagligen också en positiv effekt på någon aspekt av utvecklingen. Det finns undersökningar på detta.
Men massmedierna lyckas sällan spegla en sådan långsam process. För mig betyder det bara att vi måste anstränga oss hårdare. Det vore djupt otillfredsställande om vi som journalister nöjde oss med att spegla det fragment av verkligheten som går att få med i en rubrik och en ingress.
Vare sig det handlar om innovationer eller bistånd eller något annat.
Jesper Bengtsson
