Avlyssning het fråga för makt och medier
Telefonavlyssning är en svår fråga, både juridiskt och journalistiskt. Italien är ett varnande exempel på hur det inte ska gå till. Det är ganska vanligt numera, att intervjupersoner inte vill diskutera ett visst ämne på telefon.
Telefonavlyssning är en svår fråga, både juridiskt och journalistiskt. Italien är ett varnande exempel på hur det inte ska gå till.
Det är ganska vanligt numera, att intervjupersoner inte vill diskutera ett visst ämne på telefon.
Rädslan att vara avlyssnad grasserar.
Allt som oftast kommer journalister över heta inspelningar och använder dem skoningslöst i sina artiklar. Ibland är samtalen relevanta för en pågående rättslig utredning. Ibland är de bara… pikanta.
Att läsa avskrifterna ger ungefär samma tillfredsställelse som att titta på en dokusåpa. Man blir snabbt övertygad om mänsklighetens totala falskhet, låghet och vulgaritet.
Skillnaden – och den är stor – är att de som har fört samtalen inte har haft en aning om att någon lyssnade på dem.
Den senaste av detta lands oräkneliga skandaler, handlar just om misstänkt, illegal avlyssning i mastodontisk skala.
Ångesten breder ut sig i maktens boningar. Regeringen inför hastigt och lustigt via dekret förbud mot all användning av icke auktoriserad buggning. Därmed är det också förbjudet att publicera materialet och att spara det.
Italienska journalistförbundet rasar mot den nya lagen. Journalisterna ser den som ett försök att sätta munkavle på dem och undanhålla dem och medborgarna viktig information. Misstanken är att de styrande i första hand är rädda för att själva ha blivit buggade.
Detta är i och för sig mer än troligt. Men sättet att använda avlyssnade samtal i italiensk press, är ett varnande exempel för alla de som tror på individens integritet och på vars och ens rätt att frias eller eventuellt fällas i en domstol, innan man halshuggs utan rättegång på tidningssidorna. Oavsett bevekelsegrunderna för den nya lagen, ger den individen lite mer skydd.
I Italien är det grundläggande problemet den djupa misstron mellan medborgarna och institutionerna. De flesta italienare tar all officiell information med en stor nypa salt. Många journalister anser därför att det enda sättet att få tillgång till den nakna sanningen är avlyssningarna.
Men vem är det som tillhandahåller informationen och vad är de ute efter? Och var är den etiska diskussion som skulle ha varit klädsam i en så kontroversiell fråga?
Lagen tillåter fortfarande publicering av legal avlyssning. Det kan vara nog så pinsamt för de inblandade, men det sker åtminstone när utredningen har nått så långt att materialet är tillgängligt för de misstänktas advokater. Även här publiceras ofta privata kommentarer av personer som har mycket lite med brottet att göra. Möjligheterna för dem att få tillbaka sin förlorade heder, med en rättelse eller skadestånd, är minimala.
Nu kanske någon tänker att den som har rent mjöl i påsen inte har något att frukta. Men inte heller det stämmer. Det är lätt att förändra andemeningen i ett uttalande om man bryter ut det ur sitt sammanhang.
Och hur mycket dumt säger man inte på telefon till en god vän, när man tror att ingen annan hör?
Under det första halvåret i år, begärde rättsliga myndigheter i Italien att få avlyssna 7 633 fasta och 24 977 mobila telefoner enbart av koncernen Telecom Italia. Det finns ytterligare fyra stora telekomoperatörer i landet. Den sammanlagda kostnaden för staten för all buggning 2005 uppgick till omkring tre miljarder kronor.
Är det verkligen nödvändigt att ”tappa in” på så många telefoner? Och varför är det ingen journalist som går vidare på den storyn?
Frilansjournalist, Dagens Industris korrespondent i Italien
