Avvakta med självgoda löpsedlar

Det finns något lite obehagligt självbelåtet över löpet, ja faktiskt över jämställdhetsdebatten i svenska medier just nu. Som om ordet gick att böja. Något jämställd, lite jämställdare, allra jämställdast. Och som om vi i Sverige då var, inte helt jämställda, men åtminstone jämställdast och att det skulle räcka.

Men inte förrän vi nått ända fram är det dags att fira. Att luta sig tillbaka för tidigt är farligt. Jag intervjuade en gång en dansk feminist som hävdade att precis det hände i Danmark på 60-talet. De slog sig till ro. I dag är kvällstidningen EkstraBladet full av annonser där kvinnor utlovar två sprut till priset av ett. Och på sidan 9 har samma tidning sedan 1976 en bild av en ung dansk tjej i minimala trosor och med plutande läppar. Nyligen gick chefredaktören Poul Madsen i och för sig ut och sa att sidan 9-pigen ska bort. Men den försvinner inte helt, pinup-bilden ska bara flyttas till en annan sida.

Samma dag som gratistidningens löp skriker ut att vi kan ta det lugnt, vi är ju bäst i världen, så publicerar Aftonbladet Kultur en debattartikel under rubriken ”Fattar ni inte att ni är fria?” Det är Inga–Lina Lindqvist, som titulerar sig ”svensk kvinna sedan 1979”, som över ett helt uppslag lägger ut texten om varför svenska kvinnor inte har någon anledning att klaga.
”Globalt sett erbjuder Sverige sådana sociala, juridiska och ekonomiska villkor att varje kvinna som bor här har största möjliga chans att uppnå sin fulla mänskliga potential”, skriver hon efter att ha läst ett antal nya böcker om och av svenska kvinnor. En av dem hon ifrågasätter är Gunilla Bergensten som nyss kom ut med boken Familjens projektledare säger upp sig.

Jag håller inte med Inga-Lina Lindqvist. Men framför allt menar jag att hennes debattartikel och andra inlägg i medierna just nu missar det som Gunilla Bergensten sätter fingret på med sin bok. Något som jag och två av mina bästa kompisar satt och pratade om häromdagen. Vi tycker alla tre att det är självklart att våra män städar, lagar mat och byter blöjor, vi kämpar för lika löner och uppmuntrar småpojkar att bära rosa och småflickor att skrika högt. Vi försöker leva jämställt helt enkelt.

Men på en punkt brister det. Ingen av oss kan låta bli att ta rollen som det Gunilla Bergensten kallar ”familjens projektledare”. Ingen av oss kan släppa det osynliga och tröttande arbetet med att hålla reda på samtliga familjemedlemmars tandläkartider, fundera ut presenter till våra killars släktingars födelsedagar och se till att det alltid finns en tvättid bokad. Och jag är säker på att vi inte är ensamma.

Därför har jag ett konkret programförslag till Sveriges Television. Hitta jämställdhetsarbetets motsvarighet till Anna ”Du är vad du äter” Skipper och släpp in henne hos olika par som åtminstone tror sig leva någorlunda jämställt och låt henne läxa upp dem. Släpp in henne hemma hos mig och min man vet´ja. 

För vi har alla en lång väg kvar att vandra innan det är dags att luta sig tillbaka. Och innan det är dags för självgoda löpsedlar. För även om svenska pappor skulle var bäst i världen kommer det i dagens takt att dröja 211 år innan de tar ut lika många föräldradagar som svenska mammor. Den detaljen glömde visst gratistidningen att påpeka i sitt löp.