Barnen hörs allt mer sällan i medier
Han skymtar bara några sekunder i bild. Inget ansikte. En liten kille i röd jacka, blå jeans, bruna skor och en axelväska av märket Svea. Kanske tolv år gammal. På väg in i sitt eget hem möter han en reporter på trappan.
Reportern kommer från Arbetarbladet och har med sig en fotograf som filmar. Huset ligger i Sandviken och där bor bandylegendaren Magnus Muhrén och hans familj. Reportern vill fråga om hans inblandning i ett misstänkt pyramidspel som många från Sandviken och Gävle satsat pengar i.
Reportern frågar om pappa är hemma. Han svarar ”Vad sa du?” Reportern upprepar sin fråga och pojken säger ”Jag vet inte, jag tror det”. Reportern säger ”Om du träffar honom så kan du fråga om han vill komma ut. Jag skulle vilja ställa lite frågor.” Inifrån huset hör man pojken ropa ”Pappa! Pappa?”
Så dras dörren igen och vi kan höra låset vridas om.
Det här webb-TV-inslaget behandlades nyligen av Pressens opinionsnämnd. Inte för tidningens bevakning av pyramidspelet eller att filmen var tagen inne på en privat tomt. Nej, på grund av pojken.
En av mina företrädare, Olle Stenholm, gjorde hänsynen till barn till sin särskilda fråga som PO. På senare år är det emellertid inte hänsynen som varit det största problemet när det gällt att skildra barn och deras åsikter. Det har i stället varit nya regler i kommuner runt om i landet som gjort det allt svårare att få träffa barn i skolan eller förskolan.
Dessa regler har naturligtvis ett gott syfte; att undvika att barnen kommer till skada, särskilt de som har skyddad identitet. Samtidigt har den här utvecklingen gjort att barn allt mer sällan träder fram och gör sig hörda i medierna.
Det har bland annat uppmärksammats av radiojournalisten Ylva Mårtens, som i många år ledde programmet Barnen och nyligen gav ut boken Vad säger barnen? om sina erfarenheter som journalist på det här området. Hon brukar framhålla att barn, enligt FNs barnkonvention, har samma rätt som vuxna att uttala sina åsikter offentligt.
Även föräldrar har blivit allt mer återhållsamma. Jag har till exempel fått en anmälan från en förälder som menade att en tidning förorsakat hennes barn en oförsvarlig publicitetsskada när hen hamnat på en bild i tidningen från en sagostund på biblioteket. Föräldern ville bli tillfrågad först.
Det ärendet avskrevs. Man får fotografera barn på offentlig plats och man får ställa frågor till dem och citera dem – utan föräldrarnas tillstånd. Det är först om ämnet är känsligt, till exempel en tonårings egna sex- eller drogvanor, som man bör fråga om lov.
Med pojken i Sandviken är det en annan sak. Hans ansikte syntes inte i bild, men alla i hans omgivning vet att han är bandylegendarens son. Ärendet gällde inte honom, utan en kritisk granskning av hans fars verksamhet.
Ett tolvårigt barn säger sällan nej när en vuxen ber om något. I situationen befann han sig i ett underläge i förhållande till den vuxne. Det fanns inga skäl att blanda in sonen i pappans affärer, om det så bara gällde att ropa på honom.
Det blev fällning i PON.
