Bättre granskning av makten
Om ett par veckor är det dags att presentera året som gått. Och den stora nyheten är, fastän den drabbade världen annandagen 2004, självklar: tsunamin.
Om ett par veckor är det dags att presentera året som gått. Och den stora nyheten är, fastän den drabbade världen annandagen 2004, självklar: tsunamin.
För första och förhoppningsvis enda gången blir årets stora internationella nyhet också årets stora svenska nyhet. Medierna har haft att beskriva en katastrof av global karaktär samtidigt som de skildrade en nationell tragedi. Aldrig har väl uppdelningen i den lilla och den stora världen känts så svår men ändå så självklar.
För svensk journalistik blev det också en unik utmaning. Alla krafter spändes och inga kostnader sparades för att ge information, överblickar och analyser av ett kaotiskt skeende. Uppdraget kunde inte ha varit svårare och det pågår ännu i högsta grad.
bryt
Under de senaste tjugo åren har Sverige drabbats av fyra extraordinära händelser: mordet på Olof Palme, Estonias förlisning, mordet på Anna Lindh och så flodvågskatastrofen i Asien. Gemensamt för dem är deras politiska följder. I Estonias fall var de inte så påtagliga men morden på Palme och Lindh och tsunamikatastrofen blottlade förödande misslyckanden i primära samhällsfunktioner. Olof Palme hade ingen livvakt. Anna Lindh saknade, trots mordet på Palme, också livvakt. Polisen sjabblade bort sin utredning under de första kritiska timmarna efter mordet på statsministern. Därefter följde en uppvisning i myndighetsmissbruk. Och vi vet nu alla att Göran Persson, Laila Freivalds och deras närmaste medarbetare inte bestod provet under en akut kris.
Gemensamt för dessa händelser är att medierna bestod provet. Från mordet på Olof Palme till tsunamikatastrofen kan vi se en gradvis förändring och kvalitetshöjning i journalistkåren. Den första tiden efter Palmes död fanns en tendens att se mordet som en engångsföreteelse, i den meningen att det stred mot uppfattningen av vad Sverige var och hur det fungerade. Men journalisterna lärde sig snart att politiker, tjänstemän och byråkrater ljög och försökte dölja sitt ansvar. Det gav nya perspektiv och ingångsvärden på en journalistisk granskning.
bryt
Den förändrade hållningen har märkts särskilt tydligt i rapporteringen av politikers och myndigheters insatser i samband med tsunamin. Precis som vid mordet på Olof Palme förstod medierna omedelbart att högsta ansvariga misslyckats men till skillnad från då har de nu kunnat redogöra för orsak och verkan på olika beslutsnivåer, hos både individer och organisationer. Medborgarna fick på kort tid en samlad bild av vad som hade gått fel och varför. Den politisk-byråkratiska hanteringen av tsunamins följder kopplades samman med en analys av det svenska samhällssystemets funktionssätt. Fullt naturligt i dag, men mycket ovanligt för tjugo år sedan.
Genom att journalisterna jobbade så uppdagades inte bara misstag och inkompetens, det blev också mycket svårare för makten att, som efter mordet på Palme, gömma sig bakom manipulationer och ordridåer. Tsunamin svepte bort de sista illusionerna som svenska medier eventuellt haft om vad politiker är kapabla och inkapabla till.
