Berlusconi kan få makten igen
Det är nyval i Italien i april. Ännu en gång står landet inför västvärldens mest gigantiska intressekonflikt mellan politiska ambitioner på toppnivå och massivt ägande inom massmedierna. För tredje gången ställer Silvio Berlusconi upp i valet i hopp om att bli Italiens premiärminister.
Utsikterna är för övrigt mycket goda. Den avgående regeringen av vänster- och mittenpartier misslyckades med att föra en trovärdig politik och göra klart för väljarna vart den strävade. I sådana lägen är det snudd på givet att oppositionen vinner.
Utsikterna till seger förstärks naturligtvis ytterligare av att Silvio Berlusconi fortfarande är huvudägare i Mediaset, som driver tre av Italiens populäraste, rikstäckande TV-kanaler. Därtill kommer hans kontrollerande aktiepost i Italiens största förlag Mondadori, som bland annat ger ut det inflytelserika nyhetsmagasinet Panorama. Lägg till hans dolda ägande i Milanos dagstidning Il Giornale, som för säkerhets skull är skriven på hans bror Paolo Berlusconi, och bilden är komplett.
Så har det legat till sedan Silvio Berlusconi tog klivet in i politiken 1994. Sedan dess har han och hans allians Friheternas Hus (i det här valet kallas den Frihetsfolket) regerat tre gånger och Romano Prodi och hans koalition två gånger. Frågan inställer sig med automatik: Hur ända in i glödhetaste helvete kan det komma sig att ingen av dem har stiftat en lag som reglerar detta abnorma tillstånd?
I rättvisans namn tog Berlusconis andra regering en tandlös lag som i princip innebär att så länge Berlusconi inte har en verkställande position i företagen, utan ”bara” är huvudägare, råder ingen intressekonflikt. På pappret lämnade Berlusconi alla chefsuppdrag utom ett, det som hedersstyrelseordförande i fotbollsklubben Milan. För övrigt kan man också ha synpunkter på om ägandet av en av ett fotbollstokigt lands största klubbar är förenligt med politiska uppdrag på toppnivå.
I frågan om politik och massmedier borde Italien vara ett varnande exempel för alla demokratiska länder.
Det är väldigt svårt att lagstifta i sådana här ärenden, när situationen redan är ett faktum.
Alla kloka regeringar borde alltså måla upp skräckscenariot innan det har blivit verklighet. Det är betydligt lättare att vara klarsynt och rättvis när man lagstiftar för en princip, inte mot en person.
En person som äger flera rikstäckande massmedier får inte ställa upp i politiska val. Om personen i fråga vill bli politiker, måste han eller hon först sälja sina TV-kanaler, radiostationer, tidningar, tidskrifter eller vad det nu rör sig om.
Punkt.
Svårare än så är det ju egentligen inte. Men om lagen kommer efter att mediemogulen har bekräftat och förstärkt sin roll i politiken och leder landets största parti, framstår en sådan lag paradoxalt nog som allt annat än demokratisk.
Va, får vi inte rösta på Berlusconi längre? Vänstern lagstiftar bort sin farligaste politiska motståndare! Kommunisterna tvingar landets rikaste man att sälja sina företag! Hur är det egentligen med rätten till fri företagsamhet i det här landet?
Ett sådant beslut skulle ha varit svårt även i Sverige. I Italien är Silvio Berlusconi i många avseenden en buffert för de krafter som aldrig har slutat hoppas på att landets problem kan lösas av en stor, stark ledare.
Att förbjuda Berlusconi att ställa upp i valet nu skulle vara att bjuda in till en statskupp.
