Gå direkt till textinnehållet

Berlusconi uppfann inte censuren

Tredje gången gillt. Berlusconi tar på nytt plats som premiärminister i Italien och den utländska pressen svärmar kring nyheten som flugor kring en sockerbit.

Europas jönsigaste regeringschef är tillbaka.­ Italienarna är från vettet. Diktaturen är nära. Kulturens väktare flyr landet. Den här analysen av den politiska situationen i Italien börjar bli rätt tröttsam.

För det första tar den inte hänsyn till att Silvio Berlusconi och hans parti vid det här laget är en del av Italiens politiska etablissemang, oavsett vad man tycker om hans politik.

För det andra glömmer den bort att det finns en andra halva av Italien också, nämligen den som förlorade valet. Sedan 1994 har de två politiska blocken avlöst varandra vid makten varje gång det varit val.

Annons Annons

Båda lägren är rotade i det italienska samhället och båda har sina maktcentra, sina bastioner, sina favoritjournalister och dito kulturknuttar. En av Berlusconis ofrivilliga förtjänster är att han fått de italienska intellektuella att vakna ur sin dvala, att ta strid mot censur och för pressfrihet och tillverka lite vassare produkter. Rom är inte Paris, där kultur­eliten alltid står på barrikaderna. Kulturlivet i Italien är faktiskt rätt dött, med få uppfriskande undantag.

Är detta Berlusconis fel? Jag tror inte det. Snarare är det ett tecken på stagnationen i det italienska samhället i stort, som just nu inte verkar förmå uttrycka något nytt, inte orkar tänka i nya banor.

Silvio Berlusconi har bidragit till denna förflackning genom sina TV-kanaler, som införde skräp-TV ett tiotal år tidigare än i Sverige. Men i dag ser det kommersiella utbudet likadant ut över hela Europa. Sverige har sitt Idol, sin Big Brother och sina avdankade kändisar på slottet, precis som Italien. Sverige har också Kobra och Uppdrag granskning, Italien har Ballarò och Report. De vilar tryggt i RAI3, den tredje kanalen på Italiens statliga TV, som sedan ­tidernas begynnelse är i händerna på den italienska vänstern och kommer så att förbli.

Silvio Berlusconi är tveklöst en atypisk premiärminister i Europa. Men han har inte ramlat ner från skyn i ett oskyldigt sagoland. Han är i allra högsta grad en produkt av det italienska samhällets uråldriga vördnad för den som har makten och uppfattning om vilken form av kritik som är tillåten.

Censuren i italienska massmedier uppfanns inte av honom. Varje stor drake i landet är direkt knuten till politiska och ekonomiska maktcentra, till höger, mitten eller vänster. De mest inflytelserika står inte på Berlusconis sida. Såvida inte deras ägare bestämmer sig för en milt fördelaktig redaktionell linje, för att det gynnar deras affärsintressen.

Även vänstern skördar offer bland uppstudsiga journalister och opinionsledare. De blir kanske inte censurerade så klumpigt och grovt som när Berlusconi får råda. Men de försvinner omärkligt ut i periferin, är plötsligt borta från spalterna och intressanta karriärmöjligheter. I italienska äktenskap spelar trohet liten roll, i italienska massmedier är det A och O.

Italien har ännu ingen lag som reglerar de intressekonflikter som uppstår, när landets premiär­minister samtidigt är dess största enskilda ägare av massmedier. Det finns ingen anledning att förvänta sig att Berlusconi själv kommer att göra något åt den saken.

Ett sådant förhållande mellan regeringsmakten och det som brukar kallas den fjärde statsmakten i ett av Europas största länder är en obehaglig och oförsvarlig anomali. Men det låga intresset för detta allvarliga problem, är ett ansvar som hela Italien får bära.

Fler avsnitt