Bevakningen av ebola satt på undantag
Journalistikens försämring är inte alltid så lätt att beskriva. I senaste numret av Författaren får vi många röster om hur neddragningarna påverkat kulturjournalistiken negativt, från dem som kan bedöma.
Vi som tillhör dem som slutat på dagstidningar som dragit ner kraftigt på personal förstår hur få som är kvar, men vi får sällan höra hur det verkligen är att jobba i de slimmade organisationerna från dem som jobbar kvar. Och läsarna kan inte alltid bedöma just hur svag rapporteringen är, eller vad det numera är som anses alltför dyrt för att satsa på.
Att källkritiken får stå tillbaka när medierna drar ner demonstrerade Medierna i P1 tydligt i sitt program i lördags. En hel rad medier har utan belägg publicerat uppgifter som bygger på en persons uppgifter om att han driver en organisation som stoppar ungdomar som planerar att ansluta sig till terrororganisationen IS/Daesh. När såväl Västerbotten-Kurirens reporter och DNs chefredaktör får frågan om de kunnat bekräfta uppgifterna lyfter de fram att de har försökt.
Som att ”försökt och misslyckats” skulle fungera som en bekräftelse på uppgifterna.
Medierna i P1s envishet är berömvärd. Inga medier ska komma undan med en sådan sänkt kvalitetsambition utan att hamna vid skampålen. Särskilt i en tid då skrönor sprids med en otrolig hastighet via sociala medier blir det extra viktigt att det inte är seriösa medier som startar ryktesspridningen.
Den mer generella nedrustningen av kvalitetsjournalistik är svårare att göra reportage om. När TVs Korrespondenterna skulle visa ett reportage om eboladrabbade Västafrika blev jag intresserad eftersom det har varit tunnsått i svenska medier med närvarande reportage. Men jag blev återigen besviken. SVT har för andra gången åkt till Monrovia, gått omkring på gatan och varit rädda för att nudda ett barn – som skulle kunna vara smittat – och intervjuat en (vit) amerikansk hjälparbetare. Budskapet är att epidemin nu är nästan över. Eftersom ebola nu sprids långsammare – i Monrovia.
Att så inte är fallet på landsbygden eller i Sierra Leone som nu rapporterar fler insjuknanden än Liberia finns inte med i reportaget. Inte heller nämns något om att journalister har svårt att komma in på ebolaklinikerna i Monrovia.
Just nu pågår världens största utbrott av världens mest dödliga virus i de tre länderna Liberia, Sierra Leone och Guinea. Sverige har skänkt en halv miljard kronor för att bekämpa epidemin. Men när frilansteamet Magda Gad och Niclas Hammarström – som rest runt i Liberia och tagit sig med helikopter till epidemins ”ground zero” i norra Liberia – erbjuder reportage till svenska dagstidningar är det ingen som anser sig ha råd att köpa in.
SvD, DN, SVT och SR har varit i Monrovia, DN har skickat sin korrespondent två gånger till Monrovia utan fotograf. Den 28 november publicerades Erik Esbjörnssons reportage om hur mycket bättre situationen är i Monrovia nu. Samma dag hade danska Politiken ett stort reportage från Sierra Leone om den förvärrade situationen. Om hur allt fler smittas och dör. Dagen innan fanns ett längre inträngande reportage i New York Times, från Sierra Leone. Med samma budskap. En klar förvärring, i närmsta grannland.
Inga svenska journalister har besökt Sierra Leone eller Guinea. Varken Expressen, Aftonbladet, GP eller Sydsvenskan har varit i något av de tre hårt drabbade länderna i Västafrika.
Vad har vi fått i stället? Vi har fått texter från hemmadesken som illustrerats med byråbilder. Efter ett initialt intresse för situationen i Afrika i somras övergick fokus till att rapportera om panik i USA och Europa. I en normal ekonomisk situation borde alla stora svenska tidningar haft en kontinuerlig bevakning av epidemin och närvarande reportage där man beskriver utvecklingen i hela den drabbade regionen och även kanske följer de svenska insatserna.
Men det är inte en normal ekonomisk situation.
