Brittisk busringning lyckad PR-kupp

Och, nej, det handlade vare sig om brittiska småsparare som förlorat allt i Islandskraschen eller om de politiska planerna på att införa statlig mediacensur avseende terroristhot.

Det handlade om en burlesk busringning i radio.

Vi kunde läsa om det även i svenska tidningar: om hur de brittiska programledarkändisarna Russell Brand och Jonathan Ross fnissande ringde upp telefonsvararen hemma hos den pensionerade skådespelaren Andrew Sachs (han som spelade Manuel i ”Pang i bygget”) och lät meddela att Russell hade haft sex med Sachs barnbarn.

Två veckor senare fick vi via svenska medier också veta att den ene programledaren fått sparken för tilltaget och att den andre blivit suspenderad i tre månader.

Men i själva verket fick vi inte veta någonting alls om den här storyn – om dess syfte och kärnpunkt, och varför den verkligen berör även oss. Inte heller brittiska tidningsläsare kunde läsa om detta, trots att de dränktes i hundratals artiklar och krönikor om ”skandalen”.

Brand och Ross har haft en nästan rörande förmåga att hetsa varandra till nya lägstanivåer i varandras respektive talkshows i TV och radio. Busringningen må ha varit smaklös, men blott nattugglande Brand-fans hade hört den, och veckan efter hade varit lugn. Incidenten uppmärksammades bara precis så pass att Brand anmodades komma med en ursäkt i påföljande veckas radioshow. En sådan levererades också – fast med sarkasm. Brand hade fått reda på att Daily Mail skulle skriva om saken nästa dag, och när han spottat ur sig beklagandet adderade han att hans och Ross lilla upptåg ändå inte var i närheten av Daily Mails dåliga omdöme när tidningen gav Hitler sitt stöd 1939…

Dagen därpå drämde Daily Mail till med krigsrubriker, och drog raskt ut storyn till en hel hatkampanj mot Ross, Brand och BBC. Sachs själv tonade visserligen ner händelsen, men hans barnbarn framträdde i en snyftintervju och krävde programledarnas avsked. Tidningarna proppades fulla av kommentarer och självaste premiärminister Gordon Brown fördömde BBC för att sändningen inte hade stoppats. Då avgick BBC-chefen och drog Russell Brand med sig i fallet, medan Jonathan Ross TV-talkshow släcktes ned för säsongen så att han nu går miste om 1,5 miljoner pund i uteblivna arvoden.

Så långt har både engelska och svenska medier rapporterat. En klockren story, kan tyckas, om ett par klumpiga gärningsmän, ett ungt, oskyldigt offer och hårda straff.

Men, nej, det väsentliga togs inte ens upp. Nämligen att hela storyn var ett självalstrat kändiskulturfabrikat från början till slut, där alla delaktiga på båda sidor hade precis samma pr-intresse av att förstora och förlänga storyn in i det längsta.

Inte ens när det visade sig att barnbarnet, 23-åriga Georgina Baillie, var en strippdansös i gruppen Satanic Sluts, vars scenshow inbegriper att vira in sig i låtsastarmar och dricka blod, eller när det framkom att hon sökte krishanteringshjälp, inte hos någon psykolog utan hos den ökände kändisagenten och PR-gurun Max Clifford… inte ens då klarade medierna av att analysera sin egen huvudroll i affären.

Inte ens sedan Georgina Baillie, i en eftergranskande TV-dokumentär på engelska Five härom veckan, jublat att ”nu vet till och med Gordon Brown vem jag är!” har medier följt upp storyn med självkritik eller analys.

Här fanns ju egentligen inga offer alls. Varje enskild deltagare i hela denna reella dokusåpa blev stora ekonomiska vinnare.

Andrew Sachs är åter på allas läppar, folkkärare än någonsin och kan vraka bland erbjudanden.

Hans tidigare okända barnbarn har inte bara fått en jättesumma pengar av Daily Mail, utan även konto hos landets ledande kändisagent och fullbokad turnékalender med Satanic Sluts.

Russell Brand slapp, precis som han ville, ur sitt BBC-radiokontrakt och kunde dra direkt till Hollywood där han nyligen gjort filmsuccé, och hans nya dvd- respektive boksläpp blev omgående listettor.

Daily Mail, tidningen som alltså backade upp Hitler på 1930-talet (Hitler var för övrigt orsaken till att tyskfödde flyktingen Andrew Sachs blev engelsman!), fick sina bästa försäljningsveckor på många år.

Och Storbritanniens bäst betalde TV-man Jonathan Ross lyxnjuter av en förtida julsemester och har redan förhandlat sig till en ny rekordlön för vårens extraspännande comebacksäsong.

Man skulle förstås kunna reducera alltihop till det gamla vanliga: att ”britterna älskar sina sexskandaler”. Men storyn är värd mer än så. Den borde hållas fram, och hållas vid liv, som både journalistiskt och sociologiskt skolexempel på hur vårt moderna samhälle vanställts till ett celebritetsmeritokratiskt monster.