Brittisk vördnad inför Stieg Larsson

Jag landade på Heathrow i ett plan från Nairobi för en dryg vecka sedan. Efter en rask räd bland WH Smiths välfyllda tidningshyllor och att ha öppnat tre engelska dagstidningar konstaterade jag: idel svenska ansikten. Svenska deckarförfattare.

Stieg Larsson toppar nämligen bestsellerlistorna för romaner i Storbritannien. Inte bara där, förresten. I listan för böcker sålda i Storbritannien, Frankrike, Italien, Holland, Kina, Spanien, Sverige, Tyskland, Italien och USA under 2008 hamnade Stieg Larsson tvåa – efter den afghanske läkaren och författaren Khaled Hosseini. Henning Mankell hamnade på tionde plats i världen under förra året, efter storheter som John Grisham och JK Rowling. Och enligt andra uppgifter sålde Larssons "Män som hatar kvinnor" bäst av alla böcker i EU 2008.

Flera brittiska tidningar hade sålunda artiklar om dels Stieg Larsson, dels det svenska deckarfenomenet generellt. I The Independent skrev Boyd Tonkin om den "svenske punkaren" (hmm..?) som toppar Storbritanniens bästsäljarlistor. Han menade att Larsson med Lisbeth Salander skapat deckargenrens mest originella hjältinna på många år.

Annons

"En hämndmaskin, riktad mot våldsamma kvinnohatare". "Han (Larsson) är mer hårdkokt och har ett vassare språk än landsbrodern Mankell, och hans skrivkonst känns ofta som skarpslipat stål jämfört med Mankells väderbitna timmer".

Tonkin framhöll dock att de två författarna har en sak gemensam, att de utgår från idén om att välfärdsstaten har korrumperats från toppen.

"De ungdomliga fasor Salander fått utstå visar det skeppsvrak som brukade vara rättssystemet och kollapsen för det som var välfärdsstatens sociala säkerhetsnät", skrev Tonkin, som ändå menade att Sverige står sig bättre i detta avseende än andra länder – och ”framför allt bättre än Storbritannien”. "Låt oss hoppas på och leta efter en hemvävd Larsson", vädjade Tonkin.

I The Guardian var det John Crace som förra helgen häpnade inför det nordiska deckarundret. Han vidgade begreppet till Skandinavien med namn som Karin Fossum, Håkan Nesser, Jo Nesbö och Åsa Larsson. John Crace hade en mer självömkande ton, inte för att britterna saknade deckarförfattare, utan för att de "upptäckt skandinaverna långt senare" än tyskar, fransmän och andra européer. "Varför hamnade vi på efterkälken?" frågade han retoriskt, och pekade på en utveckling som startade med namn som Sjöwall/Wahlöö och Peter Höeg. Ja, fy skäms.

Om Stieg Larsson skriver Crace att han ägnade större delen av 25 år som redaktör för en "liten vänstertidning", och noterar vördnadsfullt "Att skandinaviska deckare har nått över kultstatus beror i slutändan på att mycket av dessa böcker är så mycket bättre än allt annat som finns att tillgå".

Jag träffade Stieg Larsson en gång. Han kom upp på Journalistens redaktion efter ett telefonsamtal tidigt 2000-tal. Lite stressad och med information om de högerextremister han hängivet bekämpade i sin tidning Expo. Han gav ett lite udda intryck, en otypisk journalist, på något sätt. Larssons vänsterradikala bakgrund syntes inte i hans framtoning – i skrynklig kavaj, skjorta och slips framstod han närmast som en jäktad försäljare när han drog fram en bunt dokument som han otåligt rafsade i på mitt skrivbord.

Han var redan då känd som en omutlig slitvarg, med en svårbegriplig drivkraft i sitt arbete på en tidning som, trots allt, lästes av få, och som inte gav honom den offentliga bekräftelse som många journalister strävar efter. Men hängivenheten ledde till offentligheten till slut. Då var det för sent för honom själv att vara med. Hans arbetsmani fick honom att ignorera sin hälsa. En trasig hiss och fyra trappor i en Stockholmsfastighet en tisdagskväll var det som råkade stoppa honom från att uppleva världsframgångarna.

Men frågan är om han hade beklagat att han missade den delen av karriären. Strax före sin död sade han till Svensk Bokhandel att han började hata föreläsningar och inte tyckte sig ha tid med dem.

Så detta hans kändisskap som nu exploderat hade han nog helst överlåtit till andra. Hans kall var en viktigare drivkraft för Stieg Larsson.

Och han föredrog nog skrivbordslampans sken framför det internationella rampljuset.

PF

PS: Hej, förresten… Det här är första i en rad personliga reflektioner om medieliv och journalistik som jag kommer att leverera här på Journalisten.se. Mer personliga, lättsamma och fritänkande stycken än det jag brukar skriva i papperstidningen Journalisten. Hyfsat ofta. Krönika eller blogg? Det har vi diskuterat. Min förhoppning: bloggens dynamik, aktualitet och bilder, men krönikans värdighet, eftertanke och utmejslade tankespår. Vi får se.