Burmas dubbla ansikte
I måndags presenterade Human Rights Watch en rapport om övergreppen mot rohingyas, den muslimska folkgruppen i västra Burma. Rapporten var direkt nedgörande. Burmas militär och de lokala myndigheterna har gjort sig skyldiga till övergrepp mot mänskligheten. Etnisk rensning har ägt rum.
Samtidigt pågår ett inbördeskrig i norra Burma, mellan kachinerna och centralregeringen. Kriget har pågått i femtio år, vapenvila har gällt under de senaste 20, men sedan den civila regeringen tog över efter militärjuntan för två år sedan har det blossat upp på nytt.
De här aspekterna av Burma är viktiga att lyfta fram. De mörka, ruttna som fortfarande lever kvar, trots ett par års demokratiseringsprocess. Trots att landet är på väg att öppna sig för omvärlden och företag från både USA och EU nu tävlar om att hinna först till denna ännu icke-exploaterade marknad.
I västerländska medier har bilden av Burma varit i huvudsak positiv sedan demokratiseringsprocessens början, men när jag besökte Burma nyligen var det många som gav en annan bild. De menade att regeringen bara genomför så stora förändringar att det blidkar omvärlden och ger Burma investeringar och turister.
”Visst, det är fantastiskt att de flesta politiska fångar har släppts, men 200 personer sitter fortfarande kvar i fängelserna”, sade en person jag talade med. Hon hade själv suttit fängslad i flera år efter saffransrevolutionen. Den gången dömdes hon till 65 års fängelse. Nu är hon fri, men om myndigheterna anser att hon gör något brottsligt kan de cirka 60 år som är kvar på straffet återaktiveras.
”Det visar att vi saknar en rättsstat. Utvecklingen har gått åt rätt håll, men systemet är fortfarande väldigt godtyckligt”, sade en av hennes kollegor, som även han suttit bakom galler några år för att han engagerat sig i demokratirörelsen.
Flera menade också att den senaste tidens våldsutbrott är regisserade av ”hökar” från den gamla regimen. Högt uppsatta militärer som vill visa att freden och säkerheten är hotad om generalernas makt urholkas.
Under mitt besök rådde utegångsförbud i Rangoon. Alla restauranger tvingades stänga klockan nio på kvällen.
"De hävdar att det beror på oroligheterna", sade Kho, en aktivist jag träffade. Fast egentligen vill de bara påminna oss om vem som verkligen bestämmer.
Men den dystra bilden av utvecklingen är förstås bara ena sidan av myntet. Det är också ett faktum att landet blivit en smula mer demokratiskt. Att det är på väg åt rätt håll.
Det tydligaste exemplet är kanske att man i dag har en fri, öppen debatt om landets problem.
Jag märkte skillnaden i nästan alla de samtal jag hade med aktivister och journalister. Det är tydligt att människor vågar prata, uttrycka sin åsikt. Säga sin mening.
De vände sig inte ängsligt om för att se om någon säkerhetsagent lyssnade på deras samtal. Så har det ofta varit under mina tidigare besök.
"I dag kan vi skriva nästan vad vi vill i pressen", sade en journalist och tidningsägare. "Möjligen med undantag för de etniska konflikterna. Men även där har det lättat. För ett år sedan var det otänkbart att man skulle publicera intervjuer med gerillaledarna bland kachinfolket i norr. I dag ringer vi dit nästan varje dag och frågar efter deras bild av den väpnade konflikten."
Dagen före vårt möte startade fyra nya, dagliga tidningar. Och två dagar tidigare hade jag träffat en ung man som just startat landets första crowdsourcing-sajt. En plats på nätet där ungdomar från hela Burma ska lägga upp sina egna rapporter. Berättelser, nyheter, skvaller.
En sådan sajt hade varit helt otänkbar före demokratiprocessen.
Det går med andra ord framåt. På vissa områden. Eventuellt.
Jesper Bengtsson
