”Citatkoll, var god dröj”
Upsala Nya Tidning har slutat mejla citat till kommunen. Det är bra att någon markerar mot missuppfattningen att alla alltid har rätt att läsa och ändra sina citat före publicering.
Häromdagen fick jag ett mejl.
”Har du ministerns citat också?”
Jag blir så paff att jag först inte svarar. Jag har intervjuat en av våra ministrar i en fråga där hon är ytterst ansvarig och nu frågar hennes pressekreterare om citaten.
Det handlar inte om någon känslig fråga till henne som privatperson, det finns inga tekniska eller vetenskapliga frågor där jag skulle ha kunnat missuppfatta.
Ministern har inte bett att få se citaten själv och texten är redan publicerad på nätet. När pressekreteraren upptäcker det återkommer han och säger att han inte har några synpunkter på citaten. Det borde han inte ha eftersom jag har citerat ministern ordagrant.
Däremot vill han lägga till en sak i en av de frågor jag ställt. I efterhand. Han vill att det ska stå att jag har ställt en fråga om att regeringen vill stärka förnybara investeringar. Jag tackar för synpunkten, men svarar att jag faktiskt inte ställt frågan så och för mig är det viktigt att det blir korrekt.
För jag tänker att det måste vara det som är hela syftet med en citatkoll.
Medietränarnas råd att man alltid ska be att få läsa sina citat före publicering kan vara bra för den som är ovan vid medier. Men det är ett ofog när offentligt anställda uppmanas ställa sådana krav, inte bara för att faktagranska citaten själva, utan dessutom låta citaten gå på remiss till någon press- eller kommunikationsavdelning.
I Uppsala har det gått så långt att publiceringar fördröjs eftersom de kommunanställdas citat först ska mejlas vidare till pressavdelningen för att därifrån godkännas eller ändras.
Nu har UNT satt ned foten. De har slutat mejla citat till kommunen för att i stället ringa och läsa upp dem för den tjänsteman som uttalat sig.
Det är bra att UNT markerar och fler borde göra likadant.
Jag tycker att vi till och med kan gå längre än så för att stoppa makthavare och andra som försöker diktera villkoren för det redaktionella arbetet.
Det är ingen självklar rättighet att få läsa sina citat före publicering. Ibland kan det vara praktiskt och stundtals nödvändigt att stämma av att man uppfattat allting rätt och när vi har att göra med ovana intervjupersoner eller känsliga publiceringar ska vi självklart skapa all trygghet vi kan. Men vi bör inte slentrianmässigt gå med på att skicka citat för förhandsgranskning utan att ifrågasätta varför vi ska göra det i just det här enskilda fallet.
I yrkesreglerna för press, radio och TV står det att vi ska
”Tillmötesgå rimliga önskemål från intervjuade personer om att i förväg få veta hur och var deras uttalanden återges.”
Det är långt ifrån samma sak som att ministerns pressekreterare eller kommunens kommunikationsavdelning ska ha rätt att i efterhand hitta på vad som sades i intervjun.
Hur gör du? Kommentera gärna artikeln här, eller på Journalistens Facebooksida.
