Cowboys och indianer på nyhetsplats
1969 fick min pappa ett brev. Det löd: ”Jag är ledsen, men tyvärr kan jag inte tillmötesgå Er anhållan om medverkan. Jag har använt 12 år av mitt liv till ett arbete om de svenska amerika-utvandrarna, och därefter är jag som Ni förstår mycket trött på detta tema …”.
Brevet avslutas med orden:
”Jag hoppas alltså att Ni förstår mitt motiv!
Med bästa hälsning
Er tillgivne
Vilhelm Moberg”
Jag tänker på det där brevet när jag följer nyhetsbevakningen kring Biden, Trump och hela deras entourage. ”Vem vinner valet?” ”Det är bara en vecka kvar till” … Nu återstår bara …” ”Frågan är om opinionssiffrorna…” ”Kommer Trump att …” Artikel på artikel, reportage efter reportage, direktsändning efter direktsändning. Och är det inte ex-fångarna (Aftonbladet) som ska avgöra valet så är det pensionärerna (Dagens Industri).
Jag hade nog en naiv förhoppning om att pandemin skulle få oss att vidga rapporteringen och ta in fler länder och fler perspektiv, att vi skulle förmå sätta protesterna i Thailand i ett större sammanhang (ja, landet är mer än bara badstränder!) eller ge en bakgrund till det vedervärdiga övervåldet mot ungdomar i Nigeria. Eller varför inte åtminstone någon gång ibland en artikel om Indonesien – världens mest folkrika muslimska land? Men så tycks det inte ha blivit.
2017 skrev jag en krönika om hur (bland annat) journalisters favoritresmål präglar nyhetsrapporteringen och om den enorma USA-fokuseringen i svenska medier verkligen är rimlig Några månader senare kunde Retriever visa att Trump var mer omskriven än alla svenska partiledare tillsammans. När jag nu gör om samma sökning för 2020 (under lite mer amatörmässiga former) med hjälp av bevakningstjänsten Meltwater framträder ungefär samma resultat: Så här långt är Trump större än alla svenska partiledare tillsammans, mätt i antalet artiklar i svenska medier. Meltwater listar drygt 69 000 Trump-artiklar, mot 53 000 för partiledarna. Och jämfört med resten av det globala gänget (Modi, Xi Jinping, Bolsonaro, Merkel, Boris Johnson, Macron, Putin) står sig Trump ännu bättre. Tillsammans når Putin & Co bara upp till 39 000 artiklar. En sökning i Retriever som även innefattar etermedier ger de svenska partiledarna ett litet övertag över Trump, 119 488 mot 104 176. Även där ligger resten av världen hopplöst efter: 67 488 träffar på Putin & Co.
De dagliga presskonferenserna kring Covid-19 har säkert gjort att Stefan Löfven synts lite mer än annars. Men även om min sökning långtifrån fångat upp allt är resultatet otvetydigt: USA har oproportionerligt stort utrymme i svenska medier.
Samtidigt som vårt mediala intresse för USA inte visar några tecken på att avta blir det faktiska avståndet till USA allt större. Rent fysiskt, eftersom vi sedan mer än ett halvår tillbaka inte kan göra de weekend-resor till New York som vi tagit för givna. Etiskt och politiskt, eftersom makten i USA idag är mer konservativ (och väsensfrämmande för svenska värderingar) än på mycket länge. Vilhelm Mobergs utvandrare drömde om ”Amerikat”, men för svenskar och européer är lockelsen inte längre lika stor: svenskarna säljer och lämnar sina ”hem” i New York (Isabella Löwengrip hann knappt ens flyttat in och själv har jag hyrt ut mitt hus till ett gäng Columbia-studenter). Financial Times konstaterar att européer sedan länge slutat drömma om USA . Ändå fortsätter rapporteringen om ”vårat Amerika” med oförminskad intensitet.
Varför är vi svenskar så besatta av USA-valet? I Svenska Dagbladet ställer Thomas Steinfeldt samma fråga. Han pekar på raggarkultur och hur Sverige en gång i tiden såg sig som jämbördig med USA vad gäller modernitet. Jag tror USA-bevakningen i hög utsträckning handlar om dramaturgin där goda ställs mot onda, där utfrågningar av domare blivit en angelägenhet för minsta svenska småstad och där långsiktiga processer bara undantagsvis kommer upp till ytan. Vi leker helt enkelt cowboys och indianer på nyhetsplats.
Här är skillnaden stor mot Kina-bevakningen som i högre grad handlar processer och om faktiska frågor (och som blivit bättre de senaste åren). Än tydligare blir jämförelsen med klimatfrågan. Där finns inte ens två sidor som kan ställas mot varandra – inga indianer, domare eller sheriffer – bara Greta och ett stort framtida mörker.
Lite längre ned i brevet från Vilhelm Moberg står det:
”Själv är jag sedan 8 år levande begravd i ett annat, ännu större ämne, och jag måste spara alla mina krafter åt detta!”
De orden tål att tänkas på.
