Curation är bullshit
Ni har kanske hört ordet "curation" surra här och där i sociala medier den senaste tiden. Det är bullshit. Det vill säga, det är det ju inte riktigt. Men ett sätt för ännu en amerikansk medieguru, denna gång Steve Rosenbaum, att bygga ett äreminne över sig själv via en smart enrading.
Låt mig från den enormt upphöjda guruposition som denna spalt ger mig förklara vad jag menar: I Steve Rosenbaums nya extremt hårt lanserade bok Curation Nation beskrivs "curation" som det nya sättet att bedriva journalistik. Det vill säga: Man sätter sig med sin webbsida, och så väljer man ut grejer ur det stora flödet av händelser och nyheter, och så kanske man till och med lägger till lite eget journalistiskt arbete till detta.
Lägger till en länk, ringer ett samtal, tillfogar en bild eller ett kort stycke analys. Man blir "curator", en sorts gallerist, som väljer vad man ska "ställa ut". Steve Rosenbaum beskriver på det hela taget en redaktörs arbete, enligt de principer som har gällt i hundra år, kanske mer. Han ger det ett nytt namn. Han beter sig sedan som om han har uppfunnit hjulet.
Jag är så gränslöst trött på den här typen av Jeff Jarvis-typer och Chris Anderson-typer, som visserligen har många förtjänster – extremt hög läsbarhet, framsynthet, rapphet – men som samtidigt i sin desperata längtan efter buzzwords och säljande konceptualiseringar helt enkelt blir vulgära. (Googla gärna orden Slate Jeff Jarvis utan citationstecken; första träff blir en arg, sårig och svidande saklig kritik av den annars alltid så uppburne New York-professorn.)
I en lanseringsartikel för sin bok på Mashable.com skriver Steve Rosenbaum att "curation is just as important as creation". Det är alltså i hans värld lika viktigt att sortera journalistik som att göra journalistik. Nej, Steve Rosenbaum och Arianna Huffington och alla andra som huvudsakligen bygger affärsidéer av att göra minsta möjliga och/eller avancerad snyltning på andras arbete: Det behövs ett par grundläggande insikter här.
Sortering av innehåll är viktigt – men sekundärt. Kommer alltid att vara det. Utan text, bild, grafik och presentation från upphovsmän finns ingen journalistik för Steve Rosenbaum att "curera". Detta innehåll måste givetvis inte produceras av The New York Times eller Sydsvenskan eller tidningen Journalisten – en amatörblogg kan för sina specialämnen vara lika relevant – men det måste produceras. Det måste faktiskt det.
Steve Rosenbaum är inte utan poänger. Han beskriver nya fenomen väl, han ser skillnaden mellan att skaffa sig en distributionsplattform och att skaffa sig en publik, han förstår att en ny journalistisk identitet inte måste utgå från en egen text eller bild eller ens ett eget initiativ. Men han har inte visat något avgörande om journalistikens framtid. Jag förstår alla journalisters bitvisa desperation inför vad som väntar. För det blir värre, mycket värre, innan det möjligen blir bättre. Vi har oändligt mycket att lära oss, att testa, att uppfinna och förkasta innan vi kan vara säkra på att kvalificerad men icke kommersiellt gångbar journalistik, granskande saker, krigsrapportering, fortfarande kommer att utföras.
Under tiden bör vi förstå varje guru av Steve Rosenbaum-typ med samma skepsis som vi normalt förstår alla andra nyheter och utspel i vår omvärld: Det grundläggande redaktörskapets skepsis. Vi gör alltså ett urval, lägger till egen analys, och förstår omvärlden lite bättre. Precis som vi gör från det att vi är barn, när vi ska lära oss något. Kalla det kanske att vara människa. Men ännu hellre, i det här fallet: Kalla det journalistik.
