Dagen då toapapperet tog slut
Det är fredag den 13. Dagen efter att Stockholmsbörsen rasat elva procent. Två dagar efter att Sverige förbjudit alla sammankomster med över 500 deltagare och vårens planerade grävseminarium flyttats fram till hösten. Plötsligt fylls hela mitt Facebookflöde av uppdateringar om toapapper.
Jag råkar faktiskt, innan jag hunnit inse att jag inte på något sätt är unik, skriva en själv. Den får nästan 200 gillamarkeringar.
Snart fylls flödet av analys efter analys om varför människor hamstrar toalettpapper. Den ena klokare än den andra. Det kommer ju ändå att gå åt, någon gång.
Men den enkla sanningen är att människor gör som andra människor gör.
Ni vet, man står där ganska länge och väntar på bussen som inte kommer. Tills någon börjar gå.
Vi agerar inte alltid rationellt i kris. Att följa efter andra kan ge en falsk känsla av trygghet, att inte själva behöva ta ansvar för våra beslut. Om alla andra agerat likadant, hur dumt det än må vara, minskar den egna känslan av skuld.
Men vi behöver inte göra som andra eller upprepa fel.
Journalistikens unika roll är att peka på misstag så att de går att rätta till.
Den vanligaste frågan jag fått, på vilken redaktion jag än jobbat, är varför vi mest skriver om dåliga nyheter. Svaret är enkelt. Vi öppnar tidningen eller slår på datorn för att veta att världen står kvar. Och då vill vi först veta det värsta som har hänt.
Sedan kan vi prata om det andra också.
Det är genom undersökande journalistik som saker kan förändras. När någonting som tidigare kunnat fortgå kommer fram i ljuset och människor känner till det, är det inte längre okej och måste upphöra.
Samma dag som grävseminariet skjuts på framtiden döms Harvey Weinstein till 23 års fängelse.
Trots att han bara gjort det män gjort i alla tider. Utnyttjat kvinnor för sin egen skull. Tills vi började prata om det och medierna rapporterade om kvinnornas berättelser. Tack vare envist grävarbete från Matilda Gustavsson insåg vi att det även pågår här. Inte ens Svenska Akademien var förskonad.
Den farligaste missuppfattningen om journalistik är att den skulle ha en agenda. I en tid då alla kan publicera sig och antalet kommunikatörer i så väl privat som offentlig sektor vida överskrider antalet journalister i oberoende medier är det lätt att tro att även journalister jobbar på samma sätt, på uppdrag av någon.
Vi får aldrig gå i fällan att göda den myten. Alla journalister vet att vårt enda uppdrag är att beskriva hur verkligheten ser ut.
Själv studsar jag varje gång panelsamtal om klimatjournalistik ramas in med rubriker som ”Kan man bevaka klimatet utan att vara aktivist?”
Det är att ge dem som inte tror på journalistik vatten på sin kvarn och är lika dumt som att fråga om man kan skriva om sport utan att tillhöra en fotbollsklubb.
Jag ser människor i mitt flöde fråga om medierna är medskapare av viruspaniken. Jag kommer på mig själv att söka tröst i SCB-statistik över hur många som normalt dör i Sverige. 90 000 per år. Nästan 250 varje dag. Men självklart kan vi inte låta bli att skriva om coronaviruset för att inte skrämma upp människor. Det är en världshändelse. När börserna rasar, evenemang ställs in, butikshyllorna töms på toapapper, människor dör och länder stänger sina gränser är det vår skyldighet att rapportera, precis som när jordens temperatur stiger, glaciärerna smälter och världens stater fortsätter att pumpa ut mångmiljardbelopp i stöd till fossila bränslen.
Vi måste envist fortsätta ta reda på så mycket vi kan. Det är inte för mycket information som gör att människor tömmer butikerna på toalettpapper, utan känslan av att inte ha fått veta allt.
