Dags att granska Natodebatten i våra medier

Hur rapporterade våra medier om det faktum att Sverige efter drygt två sekler av neutralitet sökte medlemskap i Nato? Hur fördelade de etablerade svenska mediehusen ordet i Natodebatten? Vilka personer kom till tals och vilka åsikter fick plats i radio- och tv-debatter? Natoförespråkare eller Natokritiker? Och hur behandlade svenska medier de statslösa kurderna som blev ett slagträ i Natodebatten efter att Turkiets despotiske president Recep Tayyip Erdogan demoniserat svensk-kurder och prodemokratiska turkar i Sverige genom att stämpla dem alla som terrorister.

Låt mig börja med att svara på den sista frågan. I Natodebatten framkom inte att varannan person som president Erdogan krävde att få utlämnad var en kulturarbetare som fått en fristad i vårt land. En tredjedel på utlämningslistan var journalister. Och trots detta visar min snabba sökning i Sveriges fyra största dagstidningar att ingen representant för de stora kurdiska förbunden, Kurdiska Riksförbundet och Kurdiska Rådet i Sverige, fick komma till tals, trots att kurder gång på gång utpekades i debatten. Högt uppsatta politiker i vårt land kunde i direktsändningar slänga sig med begrepp som ”det kurdiska bagaget” eller ”kurdiska separatister” utan att bemötas med reaktioner eller följdfrågor. Utpekade kurder fick sällan svara på alla de anklagelser som Ankara kastade på dem. För att inte hälla bensin på elden och reta upp makthavarna i Ankara än mer valde svenska medier att inte låta svensk-kurder komma till tals i debatten. Nästan aldrig. Med facit i hand är det svårt att se någon alternativ förklaring.

En sak till var märklig. Som Henrik Nyquist konstaterar på tidningen Journalistens debattsida ställde public service inte de kritiska frågorna om det svenska Natomedlemskapet utan valde länge att skildra frågan som en ”dragkamp mellan Turkiets president Recep Tayyip Erdogan och dåvarande statsminister Magdalena Andersson, och senare Ulf Kristersson”.

Och hur blev balansen mellan Natoförespråkare eller Natokritiker ifråga om medialt utrymme? Jag har ännu inte sett statistik över fördelningen av spaltutrymme för de olika sidorna i debatten men en sak vet jag: Natokritiska röster fick nästan aldrig komma till tals på morgontidningarnas debattsidor. Däremot vill jag hylla de svenska kultursidorna som på ett sansat sätt faktiskt lät ett brett spektrum av röster komma till tals. Detta i ett läge där många kultursidor idag kämpar för sin överlevnad.

Till och med journalister som president Erdogan krävt att få utlämnade till Turkiet fick skriva på de svenska kultursidorna. Utan kultursidornas bidrag hade de svenska dagstidningarna just nu haft ansiktet djupare i skämskudden. Utan kultursidorna hade också fler debattörer stämplats som landsförrädare och Putinkramare då de framfört synpunkter på Nato och det svenska Natomedlemskapet. Det är jag helt säker på.

Och i vilken grad fick den viktiga fredsrörelsen komma till tals? Minimalt. Vittnesmål pekar på att deras talespersoner bokades av i sista stund.

Och gemene man likställer numera fredsaktivister med foliehattar. Det är en ren skam. Kanske har medierna varit med och bidragit till detta.

Jag är alldeles säker på att svenska medier i första hand lät Natoförespråkare komma mest till tals trots att Sverige var på väg att överge två sekler av fred och neutralitet. Och jag ser fram emot undersökningar som redovisar hur ordet fördelades under Sveriges märkliga resa mot Natomedlemskap.