Dags att höja taket

Två chefredaktörer deklarerade att yttrandefriheten är ryggraden i en demokrati men lade båda till ett ”men”.
Det underförstods att danskarna fick skylla sig själva och att de hade begått alla misstag som gick att begå. De andra i panelen hävdade att Jyllands-Posten var en brunstänkt publikation och därmed inte värd att försvaras. Att varje pub­licist har ansvar för sina publiceringar var nog det enda vi var eniga om.

Själv är jag redo att försvara varje SDares rätt att framföra sina åsikter utan att riskera hot om våld. De juridiska gränser som gäller för mig gäller också SDare, liksom friheterna. Därmed inte sagt att det är en mänsklig rättighet att bli publicerad eller att slippa kritik. Denna regel gäller oss alla som deltar i det offentliga samtalet.
I PK-debatten beklagades det att danskarna hade förvandlats från pilsnerdrickande och cigarettrökande liberaler till främlingsfiender. Det var inte så länge sedan och man behöver bara gå tillbaka till kultursidorna för att återkalla stämningarna.
Vi skämde helt enkelt ut oss inför våra grannländer som ställde sig undrande inför vår bild av oss själva som godhetens tappra riddare. Ett illa dolt förakt för Danmark och danskarna sipprade ut mellan raderna i böcker och texter om det politiska läget i Danmark.
Vad säger nu SDs starka position om vår egen nation? Är inte alla svenskar också kryptonazister?

Lika onyanserat som man förhöll sig till Danmark då, hanteras SDs frammarsch nu.
Det gick knappt att undvika alla uppblåsta texter som beskrev eller ”problematiserade” SDs ondska och intentioner. SD framställdes som den enda oppositionen till de befintliga partierna och kom på så sätt att bli nav för alla politiska frågor. Desto lättare blev det för dem att hävda stängda gränser som lösningen på alla problem i vårt land.
Hur kunde man tro att det var bättre att möta främlingsfientlighet med tystnad? Varför förstod man inte att endast motargument biter på främlingsfientlig politik?
Under några år verkade det finnas en tyst överenskommelse på många redaktioner om att man skulle tiga ihjäl de främlingsfientliga krafterna. När den taktiken inte verkade fungera särskilt väl påbörjades en kampanj mot partiet med moraliska argument i stället för politiska, med estetiska invändningar i stället för innehållsmässiga. Så missade man också chansen att, genom möten mellan olika ståndpunkter och idéer, formulera ett öppet och konstruktivt svar på de främlingsfientliga krafternas frammarsch.

Annons

Nu sitter vi med lite bitter eftersmak. SD växer och är snart det tredje största partiet i Sverige.
Det är aldrig för sent att mota det onda.  Förhoppningsvis har vi lärt oss att taktikerna att möta främlingsfienderna med tystnad eller peka ut dem som onda inte är förhållningssätt som håller i längden.
Det är ingen idé att sura över det förgångna. Låt oss lära av misstagen och samla oss till en idédebatt om vad det är för land vi vill bygga och vilka principer som utgör vårt samhällsfundament. I den debatten gäller samma regler för alla. Ordet är fritt och vi håller högt i tak. Inga hot och inget våld är acceptabelt.