Dags att ta av silkesvantarna
Strax före jul stod det klart att Sara Danius skulle ersätta Peter Englund som ständig sekreterare för Svenska Akademien. Många kulturjournalister gladdes åt beskedet.
Dels för att Sara Danius är en omtyckt och tillgänglig skribent. Dels för att flera kulturjournalister med specialintresse för de aderton redan hade listat ut – eller åtminstone anat – att successionsordningen denna gång skulle falla ut till professor Danius fördel. Nu tog flera av dessa konnässörer tillfället i akt att gratulera sig själva för sina insikter i Akademiens innersta maktordning.
Något i denna uppsluppna reaktion fick mig att fundera över relationen mellan medierna och Svenska Akademien. En gång i tiden var det fint att förhålla sig kritisk och kallsinnig till Svenska Akademien. Den som roar sig med att läsa Olof Lagercrantz gamla pressklipp i samlingsvolymen Vårt sekel är reserverat åt lögnen hittar snart häftiga utfall mot denna instans.
”Priset och Akademien skapar en enorm korruption”, säger Olof Lagercrantz i en intervju i Folket i bild / Kulturfront 1973. ”Det finns inte en ung skribent i det här landet som inte tänker på att Akademien har alla dessa pengar.”
Olof Lagercrantz perspektiv är det maktkritiska. Enligt hans synsätt är Svenska Akademien en ”alldeles för rik” institution för att passa in i vårt kulturliv. Den oproportionerligt stora kassan resulterar i ett svassande som enligt Lagercrantz vore otänkbart i de stora kulturländerna i Europa. ”Hos oss är det tyvärr ännu inte löjligt att tillhöra Akademien, som det borde vara. Jag hoppas innerligt att man kunde få någon att gå ur eländet, så kanske det skulle ändra sig. Men det gör de aldrig. De bildar alltid en vi-samhet.”
Den ”vi-samhet” som Olof Lagercrantz talar om i mitten av 70-talet står förmodligen ännu starkare i dag. Reaktionerna på Sara Danius tillträde, eller invalet av Klas Östergren för den delen, speglar den djupa fascinationen för Svenska Akademien som kotteri. För en kulturjournalist i dag är status att känna en Akademieledamot, kunna tippa en Nobelpristagare eller en kommande ständig sekreterare. Perspektivet i journalistiken påminner mer om det som brukar anläggas vid stora idrottsmästerskap eller underhållningsgalor, där experter med kvalificerade profetior om resultat och laguppställningar premieras framför surmagade maktkritiker.
Samtidigt är förstås Svenska Akademien en maktidentitet, allt mer betydelsefull i takt med att frilansarvoden sjunker och bokförlagen tvingas skära ned. De allmosor som Akademien varje år delar ut – de går ej att söka – är mycket betydelsefulla för enskilda författarskaps överlevnad. Och Nobelpriset är den enskilda händelse som präglar hela året på kulturredaktionerna.
Många verksamma i kulturjournalistiken i dag talar gärna om ”kulturradikalismen”. Detta makt- och normkritiska perspektiv på omvärlden kulminerade i svensk press med Olof Lagercrantz och Herbert Tingsten. Men vår nostalgi för deras mod och frihetslängtan är paradoxal. Vi hyllar dem men hanterar deras favoritfiender – Bonnier, Svenska Akademien, kungahuset – med silkesvantar.
Jag tycker också att Sara Danius är en fantastisk skribent. Men nu har hon valt ett annat jobb. Och vi bör betrakta henne som den makthavare som hon valt att bli.
