Dagspressens dåliga självförtroende
Mannen som ringer och vill sälja prenumeration på Svenska Dagbladet poängterar fördelarna med tidningens format. Inte att den är tabloid, men att den är så tunn! Tala om en tidning som positionerar sig. Allra längst bak, med svansen mellan benen.
Trogna läsare är en utdöende art. Många väljer morgontidning genom att saxa mellan billiga erbjudanden. De yngre läser allt på nätet och då får de aldrig något personligt förhållande till Tidningen.
Varför man nu skulle ha det, människor kan ju skilja sig efter ett långt äktenskap och ha varannanveckasvårdnad om barnen, ur det perspektivet verkar det konstigt att visa obruten trohet just mot en tidning.
Mannen som ringer och vill sälja prenumeration på Svenska Dagbladet poängterar fördelarna med tidningens format. Inte att den är tabloid, men att den är så tunn! Jag vet inte varför det skulle vara en fördel, men ibland hör man folk beklaga sig över att de inte hinner läsa allt i tidningen. Kanske har de också skuldkänslor över att de inte hinner höra vartenda radioprogram eller se alla TV-sändningar. Det måste vara hemskt jobbigt. Säljaren säger att ”när man har tid att läsa”, alltså på helgerna, är tidningen tjock och fin. Och så är den gratis, själva tidningen kostar inget ”men utbärningen, den måste vi ta betalt för”, förklarar han. Där kan man tala om en tidning som positionerar sig.
Allra längst bak, med svansen mellan benen.
bryt
Vilket abnormt dåligt självförtroende. Tyvärr är det väldigt vanligt bland tidningsmänniskor. Man kan drömma om en ledning som hade lite av stjärnkockens raka rygg och kvalitetsmedvetenhet. Ni vet, de som säger ”jag kompromissar ALDRIG när det gäller råvaror”. En sådan svansföring väcker respekt. Riktigt duktiga kockar riskerar inte att beskyllas för att tillhöra någon snobbig elit som gör sig märkvärdig genom att laga marulk i stället för att steka fiskpinnar och sån där mat som vanligt folk känner igen. Det hörs heller inga rop på att kockarna ska släppa ifrån sig sina stekspadar och låta allmänheten ta plats i restaurang- och TV-köken. När det gäller matlagning kan man säga att eliten har stått för något som är bra för det stora flertalet, se bara på Jamie Oliver och hur han lyckades göra den engelska skolmaten till valfråga.
Inom journalistiken råder en helt annan logik. Vi har restaurang – förlåt, tidningsägare som verkar tro att de driver en riktigt sunkig skolbespisning i privat regi. Målet är högsta möjliga vinst och lägsta möjliga portionspris – just på DEN punkten kompromissar de aldrig. De vill servera bokstavssoppa med utfyllnad som är uppvärmd för hundrade gången medan de kvittrar någonting om ”göra en tidning som attraherar läsaren”. Ja, de kan kvittra vad de vill, men de kan inte förvänta sig att varken de själva eller den tidning de producerar ska mötas med respekt.
bryt
Varifrån kommer uttrycket ”information is free” och varför är det just informationen som ska vara gratis? Varför inte ”transportation is free”, det kan vi ha som mantra i stället, och då menar jag inte bara att planka på tunnelbanan. Alla resor ska vara gratis. Finns ingen anledning att betala 149 kronor för att flyga till Vilnius med Ryanair, det borde inte kosta någonting alls. Hur flygbolagen sedan får täckning för sina kostnader är väl deras huvudvärk. Förresten måste passagerarna släppas in i cockpiten, allt annat är förtryckarfasoner. Den där piloten som sitter vid spakarna är inget annat än en fördyrande mellanhand.
Jag hoppas att ni får en fin sommar. Och kom ihåg att bloggar är för amatörer. Proffsen kör med länk till sin papperskorg i stället.
