Dagspressjournalisterna kommer aldrig att förstå

Snubblar på sopor i hallen, låter bli att läsa lappen från min fru. Klockan är två på natten men frontalloben är fortfarande hög av redaktions-espresso, så jag slänger mig i soffan och lusläser de sista slutkorrade utskrifterna, slår på iChat i powerbooken, ser att repron fortfarande jobbar, dubbelkollar pagina – och chockvaknar klockan sju av att minstingen försöker dra fram en docka som jag somnat på.

Allt ska i tryck om två timmar. Snabbt i ytterkläderna, frukost från Preem, kopplar upp mig med mobilen på bussen och hoppas att den saknade bildtexten från Londonstylisten ska ha nått min mejlbox.

”Tjena Kjell!” tjoar det på nästa busshållplats. En dagspresskompis söker med blicken efter en ansats från mig att röja undan lite så att han kan sätta sig och snacka bransch hela vägen in till Slussen.

Då – efter utväxlade lägesrapporter – kommer den. Igen. Och gud vad jag är trött på den:

”Hur fan kan du vara stressad, ha ha, hur ofta kommer ni ut, sju nummer per år?”

Myten om att det är stressigare att vara en av 200 anställda på en dagstidning än att jobba med ett magasin som fullständigt står och faller med fyra personer.

bryt

Låt mig ta er tillbaka till kvällen innan. Ett kaos av simultanförmågor där alla följer sin egen plan. Anna verkar sitta och korta texter vid Staffans skärm, Staffan synar reproutskrifter i Mårtens rum, Mårten står och väntar på att få sätta sig vid den andra layoutskärmen så fort jag skrivit ut framvagnen som ska faxas till korrläsare Torekull som för enkelhetens skull bor i USA så här års. Visst hade vi ännu halva tidningen kvar att rädda, men telefonerna hade slutat ringa, det var efter klockan sex och det är då man kan göra tidning.

Jag skrev ut det där korret på faxbart A4-papper direkt från layoutdokumentet, hade klickat bort alla bilder och block och gjort vit text läsligt svart för en snart 80-årig korrläsare i morgonrock på Manhattan. Tricket är förstås att klicka ”spara inte” innan man stänger ner, så att alla bilderna ligger kvar. Det var ett stort dokument, tolv sidor, och jag hämtade en espresso under tiden.

När jag kom tillbaka hade Mårten redan intagit skärmen med ett helt annat jobb.

”Sparade du?” frågade jag förskräckt.

”Javisst!” svarade Mårten duktigt, som om mamma just frågat om han borstat tänderna.

Alla bilder borta.

”Det är inte min kväll i kväll”, muttrade Mårten, som också tappat sina nycklar och förlagt mobilen (återfanns senare i en bokhylla på Golf Digest) och nu snabbade sig ner på krogen för att få lite mat. Två timmar senare, när han fortfarande inte kommit tillbaka, ringde min äldsta dotter: ”Pappa, släpp in Mårten.”

Därnere hade han, utelåst, först försökt köpa telefonkort, men de var slut; sedan, tillbaka vid restaurangens telefon, kommit på att han inte kunde mitt direktnummer; sedan letat efter vår tidning (där direktnumret står i redrutan) som givetvis inte fanns någonstans; sen hade han gått tillbaka till restaurangen och ringt hem till min familj.

bryt

Men sedan kom flytet, som det alltid gör. Inspirationen rann över kanten på espressokopparna och vi adlibbade ihop alla lösa trådar och tog nattaxi hem med den där religiösa känslan av att ha skapat ännu ett stycke klassisk magasinskonst (som håller i sig ända tills man får se det i tryck).

Dagspressfolk kommer dock aldrig att fatta. För min vän på bussen är jag en avfälling som flytt till den glossiga glansiga glammiga glassiga magasinsflärden. Så jag svarar kort:

”Vi går faktiskt upp till åtta nummer i år.”

Kjell Häglund