Dåligt rykte nu som då
Mången stor – och mindre – publicist har kunnat hämta inspiration i skildringen av kollegan Cello i Birger Sjöbergs roman Kvartetten som sprängdes. Boken skrevs 1924, men saknar inte aktualitet.
Cello är inte den mest bredbröstade representanten för medierna, ingen avslöjare i Janne Josefssonklass, precis. Han är snarare en referatets trägna hackspett i lagerlunden. Men vem är inte det?
På tidningen Kuriren i Krutstan vill man inte avslöja och riva ner. Där vill man inte se missnöjda kommunalpolitiker omkring sig, à la Norra Skåne i Hässleholm. Nej, där finns i stället en konstruktiv, nästan beskäftig, vilja att hjälpa till. Att limma ihop den världsbild som var söndrad och splittrad, uppmärksamma jubilarer, hjälpa ensamma hjärtan att finna varandra i kontaktspalterna, liksom att hjälpa själva det goda, optimistiska samhällsbygget på traven.
Är det något att spotta på? Nej, den sidan av journalistiken har alltid funnits.
– Vi ska se till, säger Cello och osäkrar sitt anteckningsblock, när svärfar in spe, fabrikör Åvik, kritiserar något missförhållande i kommunen.
– Vi ska se till!
Men ibland finns det något väl scoutkäckt över Cello, som han i mörka stunder äcklas över själv.
Ibland äcklas romanen över sin tid, det turbulenta tjugotalet. En tid av rasande förändringar, ungefär som vår egen epok. Gamla värden rasar som korthus, världen växer och globaliseringen har just tagit fart. Många hoppas bli rika på aktiespekulation. Man behöver inte ha aktier i Västerviks sågblad eller Solidarfett för att lida med de stackars reportrarna och notarierna som spekulerar vettet av sig på börsen. Kloka ekonomer varnade för finansbubblan, då som nu. 1929 gick botten ur Wall Street och världen fick en tioårig depression…
Också under Sjöbergs tid krävdes uppdatering, skärpning och modernisering längs hela linjen. Man måste parera konjunktursvängningar, strejker och lockouter. Nytt gällde överallt: hårmode, kjollängd, jazzmusik och radion. Nya tider, nya medier.
Fast för Cello var det den i dag utrotningshotade tidningsredaktionen som var själva moderniteten! På tjugotalet vädrade morgontidningarna morgonluft. År 1900 utkom i Sverige 66 tidningar med mer än fyra nummer i veckan. 1920 hade antalet ökat till 114.
Till skillnad från i dag var suget stort efter goda skribenter. Redaktionen blev ofta väntrummet för en klassresenär.
Men det var illa sett att vara journalist. En murvel var varken fågel eller fisk, varken hög eller låg. Och pressens trovärdighet var inte högre än i dag. Tvärtom! Det tidiga tjugotalet var en tid när pressen så till den milda grad skakades av överdrifter, ryktesspridning och rena lögner, att tidningsutgivarna, Publicistklubben och journalisterna såg sig tvingade att inrätta Pressens Opinionsnämnd 1923, för att försöka upprätta tidningarnas dåliga rykte.
I dag har medierna dåligt rykte av andra skäl. Vi gör bara tunnare och tunnare tidningar, vi ”säger inte som det är”, och vi slår igen lokalredaktioner på löpande band.
Birger Sjöbergs väg till pressen var inte spikrak. Hans bror Gösta var redaktör och skriver i ett varnande brev till lillebror vad en modern journalist måste vara: ”4 delar god stilist, 4 delar affärsman, 2 delar diplomat, 2 delar aktör, 4 delar representativ gentleman”.
”Representativ” var den blyge Birger minst av allt, men han lät sig inte avskräckas. Han gick först till Stockholms Dagblad, sedan till Helsingborgs-Posten.
Efter några år som tidningsman skriver han talande tidlöst i ett brev:
”Då man varit fem år som journalist i landsorten, då, herre, förvånar man sig inte över någonting.”
Litteratur: Johan Svedjedal: Skrivaredans – Birger Sjöbergs liv och diktning, 1999.
