Därför bevakar vi män inte våldet mot kvinnor
Varför skriver inte vi män om våldet mot kvinnor? ”Du borde skriva en krönika där du står upp och säger att nu får det vara nog med våld mot kvinnor!” Jag skruvar lite på mig inför uppmaningen, är jag verkligen rätt person att skriva om detta? tänker jag undermedvetet. Det finns väl förresten andra män som redan gjort det? Och tänk om det uppfattas fel, att jag liksom ”profiterar” på ett ämne som ”tillhör” kvinnliga journalister?
Jag är inte ensam. Män rapporterar så vitt jag kunnat utröna sällan om våld mot kvinnor, undantaget den snabba dagliga nyhetsrapporteringen och någon enstaka artikel som nyligen av Carsten Jensen i DN.
När manliga journalister skriver om våld mot kvinnor är det (oftast) för att de blivit deckarförfattare. Då går det utmärkt.
Men varför har vi så svårt för ämnet? Är det för att det finns något skamligt som gör det svårt för män att närma sig frågan? Att vi trots allt (med rätta?) känner en skuld för det som sker? Ungefär som när vita ska diskutera ras. Manlig skörhet med andra ord.
I Latinamerika, som jag rapporterat kring i ganska så precis fyrtio år, har många medier fram tills nyligen kallat mord på kvinnor för ”crimen pasional”, passionsbrott, något som i flera länder (bland annat Frankrike inpå 70-talet) gav strafflättnader. I Argentina bestämda sig journalisterna 2012 för att till slut skrota uttrycket passionsbrott. Och siffrorna talar om allt annat än passion. Enligt FNs ekonomiska kommission för Latinamerika (CEPAL) mördades åtminstone 4 600 kvinnor i Latinamerika under 2019 ,vilket var en ökning med 31 procent jämfört med året innan.
Men även om femicide redan 1976 etablerades som ett begrepp (märkligt nog inte på svenska) så är mycket i medierapporteringen sig likt. I de siffror som rabblas förblir kvinnorna anonyma. Alternativt så är skildringen av brottet just så detaljerad som den brukar vara i en kriminalroman.
Kvinnomord säljer.
Det var detta redaktionen på dagstidningen Pagina Siete i Boliva ville göra något åt när de 2019 bestämde sig för att följa upp det hundratal kvinnomord som redan skett under året och berätta kvinnornas historier.
”De handlar om människor, inte siffror” som reportern Anahi Cazas konstaterade. Och gensvaret blev stort, också från de manliga läsarna.
Det var också våldet som hösten 2019 fick kvinnor över hela Latinamerika att gå ut i protester. Med hymnen ”Un violador en tu camino” (en våldtäktsman i din väg) skapades flashmobbar över hela världen där kvinnor med förbundna ögon protesterade mot våldet.
Är det jobbigt att som manlig reporter stå framför en flashmobb som pekar och sjunger: ”Våldtäktsmannen det är du” (”El violador eres tú”)? Ja, utan tvekan. Men det ska vi nog klara. Värre saker har vi trots allt varit med om.
