Därför försvinner de fasta jobben
Det är lätt att avfärda Metro och City som McPapers men faktum är att de båda är väldigt bra tidningar för sitt pris.
Det finns bara två ekonomiska lagar som är absoluta. Den första säger att om du vill köpa, då måste det finnas någon som vill sälja. Den andra säger att 100-lappar aldrig blir liggande särskilt länge på Storgatan.
Medan den första är självklar kräver den andra en liten förklaring. Vad den betyder är att om du hittar en fin och lönsam liten affär som du tjänar bra på, då dröjer det inte länge innan någon kommer och utmanar dig på den affären. Den säger att goda marginaler aldrig får vara i fred och att lättförtjänta pengar aldrig fortsätter att vara lättförtjänta särskilt länge.
I ett par decennier har den svenska morgontidningen kunnat plocka upp 100-lappar på Storgatan, men de dagarna är nu förbi. Borta är den tid när Tidningen var ensam på sin annonsmarknad och kunde skryta med 88 procent hushållstäckning, när styrelsen kunde ta beslutet att bygga ett nytt tryckeri utan diskussion, när 57 miljoner i årsvinst betraktades som ett halvsvagt år .
Det var på många sätt och för många personer en väldigt bra tid, men nu har vi både Metro och Internet så den är borta, borta, borta och kommer aldrig mer igen.
bryt
Härom året sprang jag på en VD på en av de stora regiontidningarna. Han stod ute på gården och rökte och berättade att han tappat 80 procent av sin platsannonsering. På en middag i våras träffade jag en kille från Svenskan som sa att de skrivit om prognosen från 40 miljoner i vinst för 2004 till 40 miljoner i förlust och Jan Wifstrand var just ute och varnade för att DN kommer att förlora mellan 50 och 100 miljoner i år.
Vad detta betyder för oss som läser den här tidningen är att förutsättningarna för vårt arbete och förutsättningarna för den goda journalistik som vårt fackförbund värnar om håller på att förändras i grunden. Det här är nämligen ingen tillfällig lågkonjunktur av den typ som regelbundet återkommer utan det är en grundläggande förändring i konkurrensen på den marknad där våra medieföretag förtjänar sitt uppehälle.
Jag försökte skriva om detta i min förra krönika. En av er som läste blev rasande. Så jag förtydligar: ”Nej, jag påstår inte att facket är korkade sossar som säger nej till allt som är nytt”. Inte alls! Vad jag ville säga var att de stora mediehusen med stor stab av livstidsanställda kommer att få det väldigt kämpigt och att samma sak kommer att hända på redaktionerna som hände på sätterierna för 20 år sedan. Eller samma sak som hänt inom TV. Fast anställning kommer i princip att försvinna. En kommersiell TV-kanal är i princip en annonssäljorganisation och en inköpsavdelning för program. Och ett stort TV-produktionsbolag har runt dussinet anställda men kanske 5 000 på lönelistan.
bryt
Stockholm City och Metro fungerar redan så, som moderna bilfabriker, ett glest bemannat monteringsband sätter ihop en tidning bestående av komponenter från ett litet antal strategiska underleverantörer och tryfferar med lite krönikor från namn-skribenter. Det är lätt att avfärda dem som McPapers men faktum är att de båda är väldigt bra tidningar för sitt pris.
Och det är faktiskt här som svenska medier klarar av att visa framfötterna. Metro är ett succékoncept som håller på att erövra världen vilket ingen svensk tidning vågat drömma om tidigare. Svenska dokusåpa-produktioner gör samma sak. Och Stockholm City är på flera sätt den mest spännande dagstidningen på svenska marknaden just nu, inte minst för att de är så väldigt duktiga på att bygga nya intäktskällor.
Här, på gratistidningarna, på kommersiell TV och i nya medier, finns framtiden. Det ser dock ut att bli en framtid där vi traditionellt utbildade journalister och vårt fackförbund bara kommer att spela en marginell roll.
Eller?
