Därför hatar jag krönikor

Det finns en krönika av Linda Skugge i en av Journalistens båda utmärkta Goda Nyheter-antologier som är fullständigt lysande för att Linda inte gör vad som förväntas av henne när hon återvänder till sin gamla skola för att skriva om mobbing och minskade anslag, nämligen att bli tjusig eller ta på sig offer-rollen.

I stället öppnar hon upp och visar sig sårbar inför läsaren. Det är totalt oväntat, inte minst för att det är så ovanligt att en etablerad skribent vågar sig på casting against character.

Så ska en krönika vara.

Annons

bryt

Jag läste Mats Olssons bok också nyligen och styrkan i hans krönikor är inte bara att dom är väldigt personliga utan att dom är mera Olsson än Olsson själv. Jag kände karln ganska väl en gång i tiden och han är en ganska blek kopia av sina texter, det vill säga han är snäll och trevlig och allt det där men mest av allt är han en vanlig normalbegåvad Malmöpåg. Hans texter lyser dock och skimrar och har ett evigt liv och en bra Olsson-krönika är bättre än livet självt eftersom livet är fullt av köer, väntan, tristess och transportsträckor medan en Olsson-krönika är precis så som man skulle vilja att det skulle vara. Bättre än att vara där själv.

Jag påpekar det här för att jag hatar krönikor.

Nej, hatar är fel ord. Jag tycker att de flesta krönikor är en onödig form av journalistik som sällan tillför något av värde, för att den typiska krönikan är en bortkastad möjlighet som verkar vara skriven av någon med inställningen ”Fan, det är tisdag igen, jag måste få ihop min onsdagskrönika. Vad fan ska jag skriva om den här gången?” Det är journalistik som på sin höjd låter skribenten ge utlopp för sitt ego men som väldigt sällan ger läsaren något av substans.

bryt

Låt mig ta ett exempel:

En gång hade jag en diskussion med Carl Bildt om varför unga välutbildade svenskar lämnade landet och vi beslöt oss för att ta reda på hur det egentligen låg till så vi gjorde en gemensam enkät på Grringo, en mejllista för exil-svenskar. Om detta, och de väldigt överraskande svar vi fick, skrev jag en krönika i Metro och min redaktör Ann Olrin tog emot den med ett förtjust ”Underbart, för en gångs skull en krönikör som gör lite egen research!”

När läste ni en krönikör som gjort egen research senast? Jo, jag vet, Carl Hamilton i Aftonbladet brukade en gång i tiden ge intryck av att han lagt den gångna veckan åt att arbeta heltid på sin krönika, men han var unik när han gjorde det och nu verkar han ha resignerat ned i det vanliga ”fakta är heliga men åsikter är gratis”-slentrianen. De flesta krönikor är överbetalda namnskribenter med åsikter på tomgång, hoppfulla pretton eller kostnadseffektiv spaltfyllnad av typen ”Nu blir dagarna kortare och snart är hösten här…”.

bryt

Jag borde veta, för jag har varit redaktör åt Sveriges Sämste Krönikör.

Sveriges sämste krönikör hette Bengt Å Johannsson eller något liknande, jag minns inte för vi valde hans namn för att det skulle vara utstuderat utslätat. Krönikorna publicerades i saligen nedlagda Tidningen Z och i normala fall var det Jan Gradvall som skrev dessa orgier i det intetsägande som alltid började med något i stil med ”Tänk, snart är det jul igen med doft av glögg och gran…” eller ”Nu går vi mot ljusare tider…”. Jan Gradvall är dock lite för begåvad för sådant här jobb och ibland smög det sig in något meningsfullt i texterna som vi fick stryka bort. Det är nämligen svårt att vara riktigt dålig. Medioker kan vem som helst vara men för att bli riktigt, riktigt dålig räcker det inte med att sakna tid, sakna kraft och sakna begåvning, man måste sakna det där lilla extra också.

Vem är jag att döma förresten, min nästa krönika ska handla om alla mina konstiga katter.