De flesta medianer är helt normala
Att hamna på andra sidan intervjubordet gav en uppfriskande påminnelsen om hur många bussiga, välskrivande, snabba, ambitiösa, kunniga, hederliga och roliga journalister som finns i Sverige.
Mycket skumt på sistone, åtminstone för mig. Har råkat hamna på fel sida om intervjubordet, eller av tidningstexten. Detta på grund av en något tjorvig men rätt bra bok som jag har skrivit och utgivarna förlagt till en del av året då man kan räkna med kraftig exponering (gles konkurrens efter bokrean), om än med mager försäljning (klena plånböcker efter bokrean).
Ja, ni märker och fattar hur självupptagen man blir. Det måste man bli när det görs press och mediehoras för fulla segel på det att royaltyn ska kunna finansiera åtminstone en årlig skidresa med sonen. Helst också en ridresa utomlands, samt under alla omständigheter fortsatt medlems- och fodervärdskap i Beridna högvakten (var god kolla beridnahogvakten.se, klicka på Carrousel). Jag säger aldrig nej med mindre än att det är Svensk tidskrift som frågar.
Fast det var egentligen inte att man blir fåfäng, prillig och paranoid av allt ömsesidigt ryggdunkande och handskakande som jag ville betona. Utan den uppfriskande påminnelsen om hur många bussiga, välskrivande, snabba, ambitiösa, kunniga, hederliga och roliga journalister som finns i Sverige. Frestas att lägga till besjälade, om det inte lät så på gränsen till nyandligt. Dessa journalister, de flesta i det här fallet kvinnor men även somliga med lem, vill jag tillskriva ett tretal rungande:
Hurra, hurra, hurra!
bryt
I vanliga fall och under ens allra som surast mediekritiska stunder om vintermorgnarna, är det ju lätt att sitta och sucka åt alla självupptagna, fåfänga, prilliga, paranoida och dessutom giriga och maktkåta mediemänniskor som brer ut sig såsom släke längs sydöstra Ölands kust en sensommardag. Att börja sura över förflackning, nivellering, urvattning och (mer rättvist) högervridning och husbondsröster. När sedan de nattliga tömningarna av mejlboxarna släpper ut en flod av (ofta intressant) mediekritik med angrepp på självaste Guardian, BBC och förstås det arma Ordfront frestas man att gripa till flaskan. Varför är allt en trasa?
Det räcker förresten att sätta på Obs i P1, läsa DN, AB eller rentav denna förnämliga tidning för att översköljas av den ökande strömmen medie-mediegnäll. Oftast gäller bannbullorna lågkulturella, underklassiga genrer som kvällsblaskor och dokusåpor – hur många gånger nämndes till exempel inte Big Brother i förra Journalisten? Dock i något fall med historisk utblick och balans, som då Göran Zachrison jämförde BB med ”det 1800-talsnöje som benämndes Freak Shows”.
Skräp är no news. Tyvärr eller desto bättre eller skit samma.
bryt
I Aftonbladet försökte nyligen en respektabel kolumnist som Yrsa Stenius förklara den vulgära schlagerfestivalen i TV, varför ”våra lustar har blivit en lukrativ marknad”. Hon menar att fenomenet stammar ur en ”kultur som extremt litet uppmuntrar restriktion, ackumulation av önskningar, uppskjuten behovstillfredsställelse, lång sikt och tålamod”.
Tänk så olika man kan se det. Jag tycker att ”vår kultur”, eller nog de flesta länder i världen, fostrar till just restriktion, ackumulation (eller utradering) av önskningar, uppskjuten behovstillfredsställelse, lång sikt och tålamod. Okej, undantaget reklamen då. Emellertid ej totalt: man måste ju skjuta på en satans massa behov om man ska bli lika snygg och smal som modellerna i Clear Channels busskurer.
Någon genomgående njutningskultur att softa omkring i har inte jag märkt av. Har bara smygnjutit lite. Av att trots att maktstrukturer, hierarkier, segregation och diskriminering är åt skogen både i medier och på marknad, så är de flesta av arten medianer som man möter helt riktiga människor med normala behov och utmärkt fattningsförmåga.
