De vita fläckarnas vardag
Det är en dag i slutet av november 2014 och jag skumpar fram på en dammig landsväg i den av inget annat land erkända staten Somaliland.
Somalia präglas av krig och konflikt, men Somaliland är något annat: här fungerar demokratin hyggligt, här råder (relativ) pressfrihet och gatorna är befriande tomma från beväpnade soldater.
Det finns vita fläckar där våld, terror och krig dominerar vardagen. Och så finns det de där andra fläckarna: de som ingen bryr sig om därför att de är för mycket vardag, för att de saknar det som gör det så enkelt för journalister att leverera dramatiska bilder och texter. De är vita fläckar därför att det går för bra, helt enkelt.
På 80-talet flockades vi journalister till Centralamerika och krigen i Nicaragua, El Salvador och Guatemala. Men Costa Rica, det enda land som faktiskt fungerade, var det ingen som brydde sig om. På sin höjd sa vi något raljerande om Costa Ricas tråkighet. Ändå, vågar jag hävda, så var Costa Rica drömmen för de allra flesta människor i Centralamerika – då liksom i dag. De ville varken ha dödspatruller eller revolutionära sånger, de ville ha lugn och ro, familjemys på fredag, kunde ta en kvällspromenad utan behöva vara rädda för sina liv.
Så är vi framme i staden Borama som är något av en grön oas, inte långt från gränsen till Etiopien, men som sannolikt knappast en enda människa i Sverige tidigare hört talas om. Här ligger Amoud-universitet och när vi kommer fram är aulan smockfull av förstaårsstudenter. Mitt i till synes ingenstans har engagerade lärare och akademiker byggt upp ett centrum för högre utbildning som lockar studenter från hela regionen och som redan nu spelar en viktig roll i dialog och fredsbyggande. Hela stället formligen vibrerar av vitalitet, engagemang och kunskapstörst. Vilken kontrast mot bilden av Somalia som bara elände!
Det finns oändligt många reportage om mc-gäng och outlaws, men hur ofta skildras revisorer och kontorister? På samma sätt är det med världens länder. För även om alla journalister nu kan sin Hans Rosling så är det svårt att skildra långsamheten.
I våras besökte jag Nusa Tenggara-provinsen i Indonesien. Här bor drygt fem miljoner människor, kristna och muslimer huller-om-buller och så långt från huvudstaden Jakarta som det nästan är möjligt att komma. Här finns ingen dramatik, men nya mopeder i tusental, mikroföretagare som säljer bensin i glasflaskor längs vägkanten och människor som visserligen lever i fattigdom, men som känner att utveckling går framåt. Fem miljoner människor är inte många i ett jätteland som Indonesien, men det är fler än det totala antalet palestinier i Västbanken/Gaza och nästan lika många som i vårt grannland Danmark.
Vi får inte låta bli att skildra offren för världens krig och konflikter. Men
I en tid då Uruguay sedan länge passerat Rumänien i BNP per capita och där Kenya har goda förutsättningar att göra samma sak inom en inte alltför avlägsen framtid, blir det viktigt att också skildra det som händer i tysthet. Annars kommer vi aldrig att förstå världen.
David Isaksson
journalist, författare, medgrundare till Blank Spot Project
